Att vara kär är att vara för angelägen
En avgrund inom den verksamhet som vi i folkmun kallar kärlek dyker ofta upp när man minst anar det. Trots försiktigthetsåtgärder, skyddsnät och genomtänkta mått och steg trillar vi dit. Jag menar naturligtvis beteendet som kan drabba även den bäste, den mest rationella och den annars så socialt fungerande människan.
Nämligen: det ömmande, fånstirrande och klumpiga intresset.
För man blir så hemskt angelägen om att vara nära föremålet för sitt livs berusning. Det är hejdlösa endorfinkickar, milslånga leenden och ögonkast så klibbiga att man får ta till kofot för att kunna slita sig loss och fokusera på annat. Ibland ägnar sig folk åt ett suspekt nynnande där nere i avgrunden, andra gånger flikas namnet på en misstänkt beundrad person in i samtalet en sådär fem-sex gånger på raken.
”Semester i Thailand sa du? Kalle hade semester en gång…”
Och så där håller det på. Telefondisplayer scannas stup i kvarten, kompisar jagas på under förfesten och hundpromenaderna är plötsligt av yttersta vikt, om man så ska släpa den där yrvakna hundjäkeln efter sig. Sedan glider man fram med ett inövat nonchalant: ”Men heeej, är du här?”
Det är jobbigt. Och samtidigt så härligt. I den här fasen drömmer man om att sitta ihopkrupna i samma soffa iklädda mjukisbyxor och befinna sig i en liten bubbla tillsammans. Och på samma gång njuter man över det faktum om att det där med mjukisbyxorna, bråket om disken och meningsutbytet om Top Model befinner sig ljusår in i framtiden.
Just nu är man ju så himla nyfiken på om den andra personen besvarar intresset. Visst tittade hon lite extra när du stod med dina kompisar i baren? Varför skulle den där karln se ut som han har vunnit fyrahundra miljoner på bingo om han inte gillade dig?
Tyvärr så finns det ju faktiskt en ännu större avgrund in det här stadiet. Nämligen den som uppstår när man inser att personen man trånar efter så hett tycker att man är ungefär lika intressant att betrakta som en gråsten i motljus. Eller möjligen lika fascinerande som ett dammkorn på kavajslaget. Då spricker ju plötsligt såpbubblan och det känns som om det sitter fast en häftpistol i bröstet.
Men jag står på romantikernas sida. Det är hundra gånger gulligare att vara angelägen än att inte bry sig alls. Tänk på det när ni snubblar över era egna fötter i drömprinsarnas och -prinsessornas närvaro.
LINNEA FRIMAN
