DELA
© Nya Åland

Att vara feminist och gilla ”Sons of anarchy”

Jag är feminist. Alltså, jag är verkligen det – jag vill att alla människor ska ha samma villkor för att få finnas till och verka på den här planeten. Jag avskyr diskriminering oavsett om det handlar om att kvinnor får lägre lön enbart på grund av sitt kön och gamla invanda mönster, eller om det gäller att flickor och pojkar behandlas olika på grund av samma anledningar.
Jag pratar gärna om patriarkala strukturer, läser gärna feministiska texter och är stolt över att vara pk.

Det är
därför som det är så extremt svårt – också för mig själv – att begripa hur jag har fastnat så totalt i en tv-serie så fullspäckad av machokultur, förnedrande kvinnosyn och stereotypa män som slåss, mördar, säljer vapen och är allmänt jättekriminella. Och som dessutom, som pricken över i, kör motorcykel.
Jag pratar om ”Sons of anarchy” förstås. För dig som inte har sett serien eller hört talas om den tidigare – vänligen läs beskrivningen ovan för att få ett hum om vad den handlar om.

För två
helger sedan, då jag hade ovanligt mycket tid över för mig själv, loggade jag in på Netflix med mitt intet ont anande pojkväns användaruppgifter och valde en serie på måfå. Jag kunde inte i min vildaste fantasi föreställa mig vilka konsekvenser det skulle få. Att jag skulle ligga vaken alldeles för sent på natten, nerkrupen i sängen och med datorn på magen. Tyst väsa för mig själv ”bara ett avsnitt till”.
Att jag dagligen skulle tänka på den undersköne motorcykelsnubben Jax Teller – hans alltid lite flottiga frisyr, hans motorcykeloutfit med obligatorisk klubbjacka i läder, hans smilgrop när han ler det där sneda leendet och så hans lika undersköna flickvän, den skickliga kirurgen Tara som nu (jag är på säsong två) börjar fatta vilken värld hon har gett sig in i.
Att jag varje dag lite i smyg skulle längta hem för att få se ett avsnitt till och ett till och ett till.

Serien går
emot precis alla mina värderingar. Det är våld och blod och rena avrättningar i absolut varje avsnitt. De här grabbarna lever inte en dag utan att det förekommer skottlossning eller åtminstone ett hederligt slagsmål. Förutom seriens huvudsakliga kvinnliga karaktärer är de flesta kvinnliga roller prostituerade som flitigt utnyttjas av gängmedlemmarna.
Polismästaren är mutad, spriten flödar, barnen åsidosätts. Ändå ÄLSKAR jag den här serien. Dialogen, spänningen, kärlekshistorierna – och så Jax förstås.

Kanske man
kan vara både feminist och ”Sons of anarchy”-fantast? Hoppas.

Minna Wallén