DELA
© Nya Åland

Att vara emot väderleken

Det finns något alldeles särskilt vemodigt med somrar som regnar bort, tycker jag och många med mig. Säkert har det att göra med att det är så obevekligt, vi får liksom aldrig den här sommaren tillbaka. Någonsin. Kanske skäms vi också över vad vi har gått och inbillat oss under det mörka halvåret.

Alla
dessa drömmar om vad sommaren skulle bjussa på. Tog vi inte i lite väl mycket? Hammocken med randiga dynor (varma av solen) som skulle gungas i, ystra cykelturer till det blå med handduk och badkläder på pakethållaren, glasslapande i gassande sol på någon vacker plats… Fullständig avkoppling och mental vila.
Verkligheten: frysknottriga armar så fort vi sticker näsan utanför dörren, ett iskallt hav, regntunga moln och ständiga sommarförkylningar orsakade av för optimistisk klädsel. Här på Åland verkar det ha det gått så långt att folk helt och hållet har tappat koncepten. Istället för att njuta av stillheten och semestern, kanske med en kall öl på någon veranda, väljer man att gå skallgång på kvällarna för att knipsa ihjäl små slemmiga sniglar. Tro inte att jag inte förstår er, för det gör jag verkligen.
Herregud, något måste man ju hitta på för att behålla husfriden när den så kallade ”sommaren” inte hjälper en på traven.

Här
kommer ett budskap riktat direkt till ansvariga vädergudar: Viktigt meddelande! Vi som bor så här långt norrut (obs obs: fråga inte varför) behöver vår sommar. Och då menar jag verkligen det kursiverade behöver, inte ”vore ju skoj”-behöver.
Vårt samhälle och dess medborgare stagnerar när det regnar och är kallt sju dagar i sträck i juli. När vi kommer tillbaka på jobb efter semestrarna kommer vi inte att kunna arbeta effektivt. Och i det här ögonblicket hörs en kollektiv suck från alla som läser den här krönikan, eftersom alla drar samma slutsats: Bye bye, tillväxt. Inte för att vädergudarna bryr sig det minsta om tillväxten, men ändå. Ni fattar.

Med
risk för att bli hopplöst inaktuell – när ni läser det här kan ju faktiskt en mäktig högtrycksrygg oväntat ha tagit sitt grepp över Fredens öar – väljer jag att skicka denna klagosång till tryckpressarna . Med andra ord: Jag trycker på Färdigskriven i ordbehandlingsprogrammet och skickar in texten till redigering.

I vilket
fall som helst ska jag komma till saken. Om det inte har framgått tidigare av den här krönikan, säger jag som anrika The Times of Londons förtvivlade ledare gjorde i lördags: ”Jag är emot det här vädret. Det måste sluta regna, och det snart.”
För husfridens skull.