DELA
© Nya Åland

Att vänja sig vid vintern

Utanför matsals- och vardagsrumsfönstret har det tornat upp sig en rejäl driva snö. Plötsligt bara var den där när jag skulle runda huset på trädgårdssidan för att titta till en svagt flämtande kompost.
Det var vinden i kombination med snön i onsdags. Tillsammans drog de fram över taket från norr eller kanske nordväst och så på sydsidan tappade vind och snö kraften och dalade ner. Jag börjar så smått hålla med systersonen, som har meddelat syster och svåger att de inte behöver stressa med att komma hem från Costa Blanca, för snön försvinner tidigast i slutet av juli.

Det är klart att det är vintrar som den här som man skall hålla till i skuggan på en sydlig altan med något svalt att dricka inom lagom räckhåll. Ingen snö att skotta, inget behov av extra varma vantar och underkläder, inga immande glasögon eller en droppande näsa när man kommer in i värmen.
Frågan är bara vad man skall göra? Istället för att skotta snö, alltså.
Bada i havet, som ligger på andra sidan gatan?
Ingen klok spanjor badar i havet mitt i vintern, så det låter man bli med om man vill bli accepterad av lokalbefolkningen. Inte för att det finns så mycket lokalbefolkning just där, det är mest nordbor av olika slag som har slagit sig ner för kortare eller längre perioder av året.
Om jag minns rätt så kan man på morronen promenera ett par kvarter bort till närbutiken, för att avhämta dagens tidningar. Det är nämligen ett snabbare sätt än att låta postverket sköta distributionen till lådan innanför porten. Och så får man en liten morgonpromenad samtidigt.
Och kommer självfallet hem med nybakat bröd, litet frukt och annat som man råkar få ögonen på. Vid närmare eftertanke börjar jag misstänka att det där med tidningarna inte är service utan smartness.

Men det är väldigt behagligt.
Går man upp på taket så ser man havet i söder. På altanen i öster har man utsikt över en stor saltlagun och på stora altanen tittar man ner över kvarterets innergård med stor pool och cafeteria.
Absolut. Vintrar som den här skulle jag kunna tänka bort mig till sydliga altaner.
Men så kommer det en morgon med vindstilla och sol. Och det är så skönt. Det är först när snön är skottad och jag går in för att sätta på tevatten som jag ser att det är 10 grader kallt.
Det måste betyda någonting. Det måste betyda att även om det är obegripligt mycket snö överallt så är någonting på gång. Trots iskaos i Östersjön med infrusna fartyg och inställda turer och ett elände utan like.
Jag håller på att vänja mig!
Efter tre månader, när vi äntligen börjar ana ljuset i snötunneln, så tycker kroppen det är ok. Det finns bara ett ord för ett sådant beteende.
Svikare!

HARRIET TUOMINEN