DELA
© Nya Åland

Att tömma ett hem

Längst in i källarförrådet, i en gammal resväska, i en plastpåse, i en korg.
Där låg en hopvikt lapp av smårutigt papper. Det var en massa kryss på lappen. Det stod MB i blyerts på lappen. Och så var en en massa krumelurer runt omkring.
Det var Inga Hellers mammas flicknamns initialer. Det var en skiss på ett broderat bomärke i korsord, ett monogram.
Inuti fanns återigen en lapp: MAL – det var ett annat korsstygn, föräldrarnas initialer.
I år efter år har syskonen somnat på lakan med dessa bokstavskombinationer. Med en blomsterrand omkring.

Det var vid detta fynd Inga Heller kom underfund med att vuxen det blir man först när man flyttat in gamla mamma på ”hemmet”. Nu har hon varit med om det också.

Ägodelar. Hur mycket kan man inte fundera över de berg av ägodelar man samlar på sig under ett liv. En tvååring i Sverige lär redan äga 500 leksaker, i medeltal. Och sedan bara ökar och ökar det.
Speciellt hemma hos de människor som tänker att saker och ting ”kan vara bra att ha nån gång”.
En tom skokartong?
Kan vara bra att ha!
Snörstumpar som är för korta att användas?
Kan vara bra att ha!
En ekorrmamma med tre ungar ska utrymma en tvåa med två förråd i princip över ett veckoslut.
Då krävs samarbetsvana.

Det var då Inga Heller kom på att vuxen det är man just inte förrän man fördelat sina föräldrars ting med sina syskon.
Man har ju hört om fejder som varat i decennier. När brist på kärlek yttrat sig i ett omättligt suktande efter mammas och pappas prylar. Det är känslor och nära relationer och minnen och ekonomi som ska samspela i någon slags rättvisa.
Precis som om något var rättvist i denna världen.
Och lille bussige lillebror som alltid bara varit snäll, visar sig vara en bestämd farbror med åsikter om lagerhyllorna i förråden. Måste de verkligen flyttas? Han tyckte det. Så måste det bli.

Det var då Inga Heller kom på att syskon brukar man bara leka med, eller möjligen äta födelsedagstårtor med. Att utföra ett mäktigt och viktigt arbete tillsammans, det gör man inte ofta med bror och syster. Inte förrän det är dags att ta vara på hushållets alla miljoner prylar och då är föräldrarna gamla redan och läget rätt ledsamt.

Mest sörjdes pianot. Det fina gamla pianot som syskonen lärt sig spela på. Ingen kunde ta det. Det finns pianon i Stockholm utannonserade för en, säger en, krona, mot bortförsel. De är ju så otympliga att bli av med. En flyttfirma ska ha ett par tusen.
Det fanns en lösning. Det kommunala serviceboendet tog emot pianot. Det står i ett samlingsrum, vilken åldring som helst får sätta sig och klinka efter lust och förmåga.
Men betala transporten? Nej, tyvärr, det hade kommunen inte råd med. Den måste lilla mor, 89 år, fixa själv.