DELA
© Nya Åland

Att synas bara när man vill

Tänk om man hade fått vara nöjesjournalist på sjuttiotalet.
Då när kändisar verkade vara tillgängliga. Det har slagit mig flera gånger när jag läst musikjournalisters nostalgiska tillbakablickar. En lost weekend med David Crosby i Los Angeles eller en all inclusive-europaturné med Thin Lizzy?
Det var bara att fråga skivbolaget så fixades allt, förstås med limousin från flygplatsen. Och när journalisten klev ombord på turnébussen var det ingen skivbolagsanställd som vaktade honom eller henne eller krävde att få läsa texten innan den gick i tryck.

I dag går alla kontakter via agenter som får betalt för att välja var och hur klienten ska synas.
Svaret blir garanterat nej den dagen jag ringer till Benny Anderssons presskontakt och frågar om det går att boka en Nyanintervju om hur Hep Stars spelade in LPn ”It’s been a long long time” i London 1968 med hela fyra låtar av Millenniums ledare Curt Boettcher.
Min teori är att artister på Bennys nivå gärna pratar om sina rötter. Men så sitter en pressansvarig och sållar bort de små radiostationerna och tidningarna där nördarna finns.
När jag fick chansen att intervjua den amerikanska singer-songwritern Suzanne Vega för en nischad svensk musiktidning var det på nåder. Den korta intervjutiden delades med en kvällstidningsreporter som hade fått för sig att Vega var en jazzartist och hon ställde inte en enda fråga om Vegas musik.
Klockan tickade medan Vega fick redogöra för sina nordiska släktrötter och sedan öppnades konferensrummets dörr av någon som sade att tiden var ute.

Kändisar på stan, är det okej att störa dom?
Ja och nej, säger jag. En del vill synas, andra vill vara anonyma. Men den journalist som struntar i att kolla ett tips om att Lady Gaga med entourage sitter på Kotipizza begår ett tjänstefel. Man vet aldrig.
I somras anade jag högvilt bland Hallens butikshyllor. Ett sällskap som talade rikssvenska och engelska plockade kärrorna fulla. De doftade exklusivt och deras läder knarrade dyrbart. Hallens sommarvikarier hade ett snabbinkallat möte vid osthyllan och jag hörde någon av dem säga:
– Ingen tycks känna igen henne.
Vem då? Kanske kvinnan som jag var på vippen att hälsa på en stund senare för att hon såg så bekant ut. Jag gissade att det var sångerskan September, känd från tv-serien ”Så mycket bättre”. Jag borde ha bett henne om en intervju men jag gjorde det inte.
Hon skulle väl fira midsommar här och det fick hon göra i lugn och ro.

Patrik Dahlblom