DELA
Foto: Jonas Edsvik

Att sola lagom

Var går gränsen mellan för mycket solljus och för lite? Det är något som jag ofta funderat på under de senaste varma dagarna. Till skillnad från de flesta däggdjur måste vi människor aktivt skydda vår hud. Kanske är det en av våra största utmaningar som hårlösa apor.

Har vi för mycket kläder får vi för varmt, och i det långa loppet kan vi få D-vitaminbrist. Har vi däremot för lite kläder får vi för kallt eller så bränner vi oss i solen.

Jag brukar tro att jag äter tillräckligt med D-vitamin under vinterhalvåret. Ändå ser jag alltid lika anemisk och hålögd ut efter några mulna månader. Och så tröttheten. Novembermörkret. Dagsljuset blir en bristvara och man känner hur hopplösheten tornar upp sig inombords.

För några hundra tusen år sen började vi klä oss i djurhudar och blev så småningom pälslösa. Vi ville kontrollera vår egen temperatur och följden blev att vi tappade vår naturliga värmeisolering och vårt skydd mot solljuset.

Evolutionen sa: ”Visst! Sköt er själva då.” och ett nytt ansvarsområde uppstod för vår art. Med det vann vi också fördelen att vi slapp överhettning när vi jagade våra byten mil efter mil.

Forskare verkar vara eniga om att för mycket sol ger oss hudcancer, ändå är solljus en viktig källa till D-vitamin. Det är en fin balansgång. Vi kan förstås få i oss D-vitamin via maten, men det räcker inte alltid.

Jag tycker mig ibland kunna se om en människa varit väldigt mycket i starkt solljus genom åren. Hyn är läderartad och djupa fåror sträcker sig längs med kinderna. Det behöver inte nödvändigtvis vara negativt. De personliga dragen framhävs och det syns att personen har fått njuta av många varma sommardagar i sitt liv, något som verkar vara väldigt viktigt för oss nordbor.

Ifall ett par solstrålar letar sig fram mellan molnen en mulen dag känner man ett stråk av dåligt samvete för att man sitter inne. Som en skogsödla letar man sig då ut i ljuset, kisande och strumpfota. Man vill ta vara på solljuset, för någonstans i medvetandet vilar alltid minnet av vinterhalvåret.

Under den mörkaste och kallaste delen av året känns solen som ett mytologiskt väsen. När den visar sig på våren tror man sig bevittna ett naturfenomen, och man tänker ”Vad är det här? En skinande cirkel i skyn?”.

Paradoxalt nog kan jag ibland känna ett visst obehag när molntäcket skingrar sig efter några månader. Kanske beror obehaget på att jag plötsligt inser hur svindlande lite solsken jag får uppleva här i Norra Europa.