DELA
© Nya Åland

Att sänka sig till havsnivå

Folk frågar varför jag kom till Åland. Ska jag vara ärlig låter det nog konstigt för en ålänning. Jag ville nämligen lära känna havet.
Uppvuxen i inlandet har jag aldrig haft någon relation till denna gränslöshet. Somrarna tillbringade jag i en knuttimrad stuga. Vi övertog den sedan farmors morbror drunknat i en av de mörka insjöarna där näckrosor blommade och granar speglade sig. Som i en bild av John Bauer. Också han drunknade.
Även jag var nära att drunkna som barn. Under lågstadiet var simlektionerna de enda jag skolkade från. Tänker jag efter kan det ändå lika gärna ha varit simmössan med potatismjöl som jag undvek.

Visst har jag älskat vågor. Nog har jag minnen förknippade med havet. Jag tillhör samhällskategorin öronbarn och Atlanten har givit mig en oförglömlig öroninflammation. Hösten 1994 var jag tolv år då det inträffade en katastrof. Som vanligt blev kulturen en katalysator för dödsångesten.
Jag skrev ett gravallvarligt pianostycke. Döpte det till Estonia.

Nu som vuxen misstänker jag att pianolektionerna var avsedda som medel för en klassresa allvarligare än den med klass 6B till Gröna lund. Med samma dunkla motiv skrev min mor in mig på en kurs i segling. Den slutade med en bom i huvudet och ett dopp i tiogradig sjö. Var gång jag skymtat en optimistjolle sedan dess har jag känt mig som en ofrånkomlig pessimist.
Jag är inte alldeles ensam om att ha utvecklat en aversion mot något så oskyldigt som vatten. Många människor med Aspergers syndrom värjer sig mot allt vad duschande heter.
I maj satte L en segeleka hon själv byggt i sjön.
Havet, som om natten ter sig som en gigantisk varelse med tung andhämtning. Som vände mig upp och ned fyra gånger på Mexikos kust och skakade om mig, som för att bevisa sin styrka. Ska jag bli vän med det? Ska jag sjunka så djupt? Ska jag sänka mig till havsnivå?

Uppgörelser mellan individen och naturen har skildrats förr. Den gamle och havet är redan skriven, liksom Berättelsen om Pi. En bild har jag dock i mer än tio år satt upp på varje ny vägg. Den är tagen 1970 av den malmöitiske fotografen Georg Oddner och döpt till Algplockerskan. Där syns en japansk gammal kvinna i stövlar som släpar på havsbambu på stranden. Jag är inte säker på vad bilden säger, men den har känts nödvändig. Som en påminnelse.
I Uruguay såg jag själv en man som iklädd proffsig dykardräkt skördade alger på klipporna. Tre kvinnor bredvid samlade musslor, klädda i bikini och flipflops. De skrattade vid varje våg som sköljde över dem. Attackerade dem, skulle mitt gamla jag säga. Men jag har ingen diagnos, så jag försöker att ändra mig. Kanske kommer det att ske just så. Knöltång ska tillhöra det godaste som växer i Östersjön.
Jag ville lära känna havet, men redan nu har jag upptäckt att havet inte gärna talar om sig självt.
Det hoppas jag att ni ålänningar vill göra.

Sofie Nohrstedt