DELA

Att möta ett mystiskt folk

Allt är nytt vid första anblicken. Lakritsyoghurten och pannkakorna. Och så var det här med den åländska stoltheten förstås – den måste jag genast hitta! För jag upplever allt för första gången, då jag aldrig tidigare besökt Åland.

Som norrlänning var man i stället hänvisad till kryssningar till Vasa, när den linjen fungerade som den skulle. Som den gör här.

Det närmaste jag har kommit Åland var när jag för Norrtelje Tidning intervjuade en ålänning som tagit in på en camping vid Kapellskär, ”då Åland kändes för trångt för en husbilssemester”. Ålänningen var Börge Jansson, en tidigare medarbetare på Nyan, som berättade för mig om tidningens framgångssaga. ”Där vill jag jobba nångång”, tänkte jag.

Ett år senare gör jag det. Min allra första resa skedde med m/s Rosella förra söndagen. Det skulle förstås ske under en storm. Så det var på vingliga ben och med en molande värk i armen efter att hetstagit TBE-sprutan, som jag slutligen gick iland här – illamående utan att ens ha besökt färjans taxfree.

Redan första dagen gick jag vilse.

I baksmällan efter jungfrufärden irrade jag runt på de underliga, röda vägarna – allt för att undkomma fästingarnas bakhåll bortom trottoarkanterna.

Väl framme på redaktionen nämnde jag lyriskt det vackra stadsbiblioteket, som hade fått stå kvar utan att offras i någon sanslös rivningsiver. Till min förvåning fick jag veta att det var relativt nybyggt. Jag häpnade: Ålänningar har alltså anammat sitt kulturhjärta och förvaltat det väl! Kanske är det häri den åländska stoltheten ligger?

Snart kunde jag också hitta stoltheten i språket, som värnas mer här. Jag vet nu att ”äpple” heter ”äppel”, att ”potatis” heter ”pär” (som i Norrland!) och det mest makabra – att Finland heter ”riket”, som något mörkt och avlägset taget ur Lars von Triers ”Riket”!

Min resa in i Ålands hemligheter har bara börjat. Jag har sommaren på mig att lära känna öriket. Och undrar redan hur Åland och dess mystik kan kännas för trångt. Men så har jag heller ingen husbil.