DELA
© Nya Åland

Att mjölk är farligt är bara trams!

Jag lever farligt – alla dagar. Det har jag förresten gjort i hela mitt långa liv, utan att förstå bättre.
Nu kanske jag förstår litet bättre, men har ändå inga särskilda planer på att ändra min farliga livsföring. Jag älskar ju mjölk! Och har alltid så gjort.
Nu helt plötsligt är mjölken så farlig, den förkortar ens livslängd med flera år och gör att man lättare får benbrott!
Jag har väl aldrig hört på maken till trams. Men visst, det är farligt att leva.

Nog för att min gamla folkskollärare i tiden förklarade för oss ungar att man absolut borde sluta dricka mjölk när man slutade växa, för att inte riskera att bli åderförkalkad på äldre dagar. Själv drack han därför alltid vatten till maten – men det hjälpte inte.
Ett riktigt bra exempel var nog min farmor, hon tyckte mycket om mjölk och hon levde i 102 år! Benbrott hade hon faktiskt, när hon var 97 …  Inte var hon åderförkalkad heller, bara trött och litet glömsk sina allra sista år.
Det här med kor är verkligen ett problem. Det är ju dom som producerar den nu så hälsovådliga mjölken och det röda köttet som också är mer eller mindre livsfarligt, så pruttar och rapar dom metangas som förstör ozonlagret, dom äter massor och skiter hur mycket som helst … 

Ur miljösynpunkt är kor naturligtvis galet fel, bland det värsta som finns, tycker somliga förståsigpåare.
Och jag som har levt med dem ett helt liv tycker att kor är bland det bästa som finns. Dom är så vackra och fina, kloka och trivsamma, så underbara som bara kor kan vara. Personligheter är vad dom är. Och dom producerar livsnödvändig mat – tycker jag.
Så är dom förstklassiga miljövårdare, om dom slipper ut i naturen vill säga. Det gör ju inte alla moderna mjölkkor längre. Det är ändå tack vare alla betande kossor (och får) som vi har ett så mångskiftande, öppet och vackert landskap, själva förskönar dom dessutom landskapsbilden med sin blotta existens.
Rara örter frodas i deras spår och många trevliga fågelarter trivs i deras sällskap. Där kossor betar finns det alltid tofsvipor, spovar och starar till exempel. Och dyngbaggar och fjärilar och alla möjliga sorters kryp.

Om det nu, mot förmodan, ligger något i den här forskningen som förklarar mjölken som hälsovådlig, så beror det knappast på kor som är sunda och friska och äter naturlig föda, inte heller på den riktiga mjölk som kommer ur deras juver. Det är jag bergsäker på. Äkta komjölk är hälsosam.
Men innan vi köper den per tetra i butiken har det förstås hänt en del på vägen, som pastörisering och homogenisering. Är det i processen problemet ligger? Hur som helst bekymrar det inte mig som den inbitna mjölkkonsument jag är.
Osökt kommer jag förstås att tänka på den där omtalade visionen – tusen flera mjölkkor på Åland! Det är mycket det.

Blir det någe´då? Njaae … 
Jo nå, om näringspredikanten, förlåt ministern, inte ställer upp i nästa val, utan i stället följer sina egna goda råd och investerar ordentligt – och själv blir vd för Ålands största mjölkfabrik. Då  … 
Ja då sitter vi där på pottkanten, alla vi småbönder och kollvantar på lande´ och häpnar. Jag lovar.
Det behövs inga vidlyftiga visioner för att förstå varför kor är nödvändiga. Förr var dom människans livförsäkring, nu är dom landsbygdens krona. I samklang med vårt småskaliga samhälle då förstås.

Maj-Len Lindholm