Att lipa eller inte lipa
En dammig väg genom ett torrt landskap. Marklöpande, runda ogräsbollar tumlar genom sceneriet. Lite längre bort står ett hus med nätdörrar och en flagnande, inte längre särskilt vit, fasad.
I en stol på verandan sitter en man med vindpinat ansikte och spelar banjo eller munspel. Bakom ryggen har han ett gevär som han när som helst kan slita fram om han känner för att skrika ”Försvinn från min egendom!”
I hundratals låtar, filmer och böcker finns den här gubben. Han heter alltid något som typ Ernst och blev lämnad av ett svekfullt fruntimmer för ljusår sedan.
Om Ernst figurerar i en låt har han ofta varit med i amerikanska inbördeskriget, fått armar och ben kapade och skrivit en låt om att det kändes lite onödigt att frugan Sammy-Jo/Sue-Ellen/Delilah plötsligt började hänga med en annan karlslok. Men en sak har alla de här Ernstarna gemensamt: De lipar inte över det i alla fall.
Så kom 90-talet och förstörde allt. Den moderna, metrosexuelle mannen skulle plötsligt sy in sina skogshuggarskjortor och använda hudkräm för att få lyster i ansiktet. Det skulle daltas och förstås, sittas och nickas instämmande och, värst av allt, lipas.
Att lipa är inte riktigt samma sak som att kasta sig över ett skrivbord och gråta okontrollerat. Att lipa är mer det där irriterande snörvlandet över någon skitgrej. När Ernst låg på sofflocket med sina krigsskador och såg Sammy-Jo/Sue-Ellen/Delilah locka håret för att bege sig in till stan lipades det ingenting. Visst hade Ernst onda aningar, men han reagerade mer på sättet: ”Om jag hade haft ben hade det inte blivit nån stadsresa för din del!”
Jag har fått förslag om att jag ska bli någonslags Ålandcarrie och skriva spaltmeter om hur det är att vara singel och ha högklackade skor i Manhat … Mariehamn. Det är väl ungefär som att ringa Västfronten och fråga om det har hänt något nytt, men uppdragsgivaren hade ändå ett tungt vägande argument för denna eventuella framtidsplan: ”Det skulle vara kul att läsa om alla lipande killar du träffar.”
Givetvis tackade jag vänligt men bestämt nej till ovanstående förslag.
Man ska ju inte hänga ut folk i tidningen.
Däremot ska jag ringa 90-talet och säga att de kan få sina lipsillar tillbaka. Sen ska jag sätta mig på verandan, höra nätdörrarna slå i vinden och skriva en låt om eländet.
