DELA
© Nya Åland

Att leka lilahårig dam

Vad är det roligaste med att resa?
Att gå längs kilometerlånga gångar på flygplatserna och trängas i en tätt veckad kö för att få ge sina fingeravtryck innan man med viss tvekan blir insläppt i landet? Man överlever, men roligt är det inte.
Det roliga är att upptäcka allt som är annorlunda i en miljö där det mesta ändå är igenkänningsbart. Som att kallvattenkranen vrids åt fel håll på hotell Millennium på Manhattan.
Min första reaktion var att med viss irritation – resan hade varit lång – tala om för maken att kallvattenkranen inte fungerar. Jag hade vridit på den av all kraft och den gick inte att rubba. Maken suckade lätt (vi hade strax före haft besök av två killar som demonstrerade luftkonditioneringen, en som kom med kaffekokare och en som kom med pallar till resväskorna, allt på order av vår bellboy) och vred på kranen. Det kom vatten!
Han är halvvänsterhänt och vrider antagligen stup i kvarten kranar åt fel håll. För det var exakt vad man skulle göra. Varmvattenkranen skulle vridas motsols och kallvattenkranen medsols, alltså mot varann. Jag har ingen aning om varför och jag tänker inte forska i saken, bara konstatera att så är det där. Att det finns blandare, där man med en enda spak dirigerar hela flödet har tydligen inte nått landet bortom Atlanten. Intresserad av export, någon?

Tänk dig att gå in i en butik på Torggatan och mötas av ett soligt ”Hej, hur mår du i dag”. Här är folk artigt vänliga, där glatt vänliga.
– Klart det, många av dem har ingen annan inkomst än dricks, undervisade maken.
Ok, servitörer, portierer och andra hälsar och är trevliga för att få en extra slant, vem skulle inte göra det? Men det smittar av sig! När du går vidare ler du och hälsar, precis som de människor du möter. Man mår så bra.

Tills man går ut och äter. Det finns billiga matställen. Det finns dyra restauranger. Men det finns inga små portioner, inga portioner som närmar sig det vi är vana vid här hemma.
På ett av de mer kända ställena fick jag efter en god inledande krabbsallad grillade lammkotletter. Underbart goda, 18 oz.. Det visade sig motsvara ett halvt kilo, mer exakt 510 g. Och så var det överallt. Efter en vecka var jag fyrkantig och ville aldrig mer se mat – förrän vi mellanlandade på Island ett par dagar och fick fisk.
Efter att nästan ha blivit nersprungen av motionärer i Central Park tog jag en kaffe i lobbybaren på The Plaza, som har figurerat i många gamla filmer. Det var förmiddag och de lilahåriga tanterna i pälsboa med små mopsar lyste med sin frånvaro. Men jag kunde nästan se dem, nästan känna mig som dem. Tills servitören gav mig notan innan jag hade bett om den och insåg att jag förstörde utsikten för andra.
Men vad gjorde det, för ingen visste vem jag var. Det är tjusningen med att resa, en del av den.

Harriet Tuominen