DELA
© Nya Åland

Att jobba med sin fobi

Jag visste att den här dagen förr eller senare skulle komma. Lite beroende på hur man räknar har jag, sedan jag började med sportjournalistik 2007, bevakat någonstans kring 40 olika sporter.
I början av 2014 fick jag lägga en ny idrott till den listan: agility. Missförstå mig inte; jag tycker att det är precis lika mycket idrott som motor- eller hästsport. Problemet är att jag är paniskt rädd för hundar.
Jag vet inte var den rädslan kommer från, men det är något som jag funderat mycket på. Jag har aldrig blivit biten. Däremot jagad, som tioåring, av en Golden Retriver som förmodligen bara ville leka. Dessutom var jag rädd för hundar redan innan dess.
Det trots att jag är född i ett hushåll med en schäfer. Farsan och morsan har flera gånger berättat för mig hur jag brukade rycka den i svansen. Zinna, som tiken hette, brukade svara med att slicka mig i ansiktet och det räckte för att jag skulle fatta budskapet.

Min hundrädsla går lite i vågor. Jag har vissa gånger tagit flera steg framåt för att sedan gå lika långt bakåt. På julafton, för några år sedan, hade jag en gigantisk boxer vid namn Tyson sittande i mitt knä (jag bör väl kanske tillägga att det var efter viss alkoholkonsumtion).
Jag borde ändå, där och då, ha fattat att hundar inte är några monster. Men rädslor är inte logiska – och därför har jag fortsatt att byta trottoarkant när jag möter hundar även efter mitt bondande med Tyson.
För ungefär ett och ett halvt år sedan skaffade brorsan hund: en bullterrier vid namn Nappe. Jag vet att valpar nafsar, men blev ändå förskräckt av det. Det har lett till att jag inte vågar träffa Nappe ens nu när han både är äldre och kastrerad, och därmed mycket lugnare.
Jag vet att hunden betyder mycket för brorsan, och i julas gick jag med på att träffa Nappe. Men jag blev avskräckt efter bara en halvminuts möte med hunden. Det skär i mitt hjärta varje gång jag ser brorsan besviken efter att jag avböjt att träffa, eller blivit rädd för, Nappe.
För jag vet att det inte är hunden som det är fel på. Det är jag som är konstig.

Mot den bakgrunden skulle jag alltså ut och bevaka en agilitytävling i Eckeröhallen. Jag svettades en del inför jobbet, det ska erkännas. Men det gick hur bra som helst. Det är den bästa KBT-behandlingen jag har fått. När jag kom tillbaka till redaktionen kände jag mig lättad efter mötet med de väldresserade hundarna.
Lite senare, när jag skulle promenera hem från jobbet, och passerade en husknut dök det upp en hund med matte från ingenstans. Instinktivt ryckte jag till som om jag satt mig på en rostig spik.
Rädslor är inte logiska.

Totte Vesterlund