Att göra allt, utom det man ska
En människa kan göra storverk för att undvika det man egentligen ska. Jag ser det dagligen både på jobbet och hos mig själv.
I dag till exempel var det en kulturellt anstruken redaktör som var beredd att tömma diskmaskinen redan vid halvtio-tiden för att slippa ge sig i kast med de fem artiklar hon hade att skriva.
Utanför min dörr sitter en annan redaktör och sjunger, om och om igen…”det är dags för fredags-MYYYS…” Som om hon inte hade annat att tänka på.
Själv har jag en mängd strategier för att slippa motspänstiga arbetsuppgifter. När jag ska bestämma vem som ska bli min gäst i tv-studion nästa vecka, och skriva manus för det, då finner jag mig plötsligt ivrigt skrivande en kolumn.
När slutklämmen i en ledare ska spetsas fram är det ett viktigt samtal i nedre våningen som pockar på, men riktigt vad det är lyckas jag glömma på vägen.
Tur i oturen är det ju att någonting alltid blir gjort, bara inte just det som borde göras just då.
Det värstaste värsta som finns för den som försöker undvika att jobba men ändå måste göra något, det är internet. Där finns allt möjligt som är både intressant och lärorikt och därmed kan motiveras som jobb (absolut inte bara kändisbilder), men naturligtvis inte alls är precis det man borde hålla på med.
Jag ser mycket strängt på när mina medarbetare sysslar med sånt. Usch!
Och hur man än vänder sig måste man ju till slut åstadkomma det som man måste. Annars får man inte gå hem. Ett av livets stora och hittills förborgade mysterier är varför vissa saker är lockande att göra bara som ursäkt för att slippa göra något annat.
Hänga tvätt till exempel vill jag aldrig göra utom när det är för att slippa börja dammsuga. Faller jag för den frestelsen hänger jag tvätten (som är min mans syssla i vårt hem) och så får jag ändå lov att dammsuga, tio minuter senare.
Ni märker kanske att jag inte alls nämner de totalt onyttiga saker man kan hänge sig åt för att slippa annat. Som att bara slösurfa, zappa på tv:n, lorva runt eller sitta och glo. Det är lathet, och lat är jag minsann aldrig. Bara lite svårbestämbart ofokuserad stundvis.
Facebook, det är något Hin onde hittat på för att det aldrig ska bli något jobb gjort. En enda stor, drönande bisvärm av relationer och småprat som är absolut improduktivt, och meningslöst – och alldeles, alldeles underbart.
Naturligtvis inte på arbetstid.
Usch.
