DELA
© Nya Åland

Att blir gammal är ett jäkla skit

Jag tänker på en sak varje dag.
Hur ska jag göra för att slippa bli gammal och sjuk? Hur ska jag bli så rik att jag inte blir beroende av världens bästa allmänna sjukvård? Hur ska jag bevara min kropp i det skicket att ingen behöver tvätta mig och klä på mig och torka mig i ändan innan jag dör knall och fall på ett snabbt och smärtfritt sätt.

I äldreomsorgen av i dag finns så mycket som är bra och fint. Det finns omtanke, det finns resurser, det finns god vård. Absolut.
Men det finns för lite av det.
När det finns för litet av det så gör personalen det som måste göras, för att det är allt som hinns med. Det som inte hinns med är människors värdighet, självbestämmande och personlighet.

Det går för långsamt. Det tar för lång tid att lyssna på en hjärnskadad patient som börjar förklara hur hon ska lyftas för att hon ska kunna hjälpa till själv.
Det tar för länge att lyssna på den förvirrade åldringen som ber att få lägga sig ner när hon redan ligger.
Soppan hinner kallna innan nån hinner mata mannen vars händer skakar så att han inte kan äta själv.

Blöjorna, ack denna yttersta förnedring när den egna kroppen inte längre klarar det man kunnat nästan hela livet, blir obytta.
Att tvätta sig är en snabb procedur, där ingen kommer ihåg att man har känsliga öron och inte vill ha vatten i dem. Ingen vet att det fanns en tid när man satt i bastun länge, länge, ute på trappan mellan varven, och simmade i sjön med långa, lugna tag.

Det är val om en dryg vecka, och jag kan inte hitta en enda ärlig kandidat som skulle kunna lova mig att äldreomsorgen på 2040-talet har mer resurser än i dag. Det finns ingen som försäkrar att jag kommer att få hjälp inte bara att överleva, utan att leva. Snarare ser de bekymrade ut och skakar på huvudet. Vi har inte råd. Vi måste prioritera. Barnen. Skolan.Cancerpatienterna. Arbetsmarknaden och knarket och polishundarnas dyra mat.

Ju äldre jag blir (och det är ju ärligen en bit kvar till pensionen) desto högre vill jag skrika: Men jag då! Jag knarkar inte, och jag är färdigutbildad och jag har (ännu) inte cancer. Jag ska väl få en personlig vårdare och vin till maten och något som talar snällt till mig fast jag inte vet vad jag heter?
Visst?

Nina Fellman