DELA
© Nya Åland

Att åldras med idrotten

Det är inte särskilt längesedan som jag gick ut gymnasiet och flyttade hemifrån. Jag är verkligen inte gammal än, men ibland drabbas jag av insikten att jag inte heller blir yngre.
– Här stod tiden stilla. Det är med förändringar man mäter tidens gång, jag har ingenting att mäta den med, säger Hjalmar Söderbergs karaktär Martin Birck.

För mig är det snarare tvärtom. Jag har mätinstrument så det räcker och blir över, och allra tydligast blir det i form av de idrottslag som jag följer.
Sir Alex Ferguson står inte längre vid sidlinjen på Old Trafford och pekar på sin klocka. Ryan Giggs och Paul Scholes har lagt skorna på hyllan och det var längesedan som Färjestads Jönssonliga satte skräck i motståndarna i Elitserien (som numera heter SHL).
Ännu sorgligare blir det när jag reflekterar kring Manchester Uniteds och Färjestads utveckling.

Jag trodde aldrig att FBK skulle få kämpa för sin överlevnad höst efter höst när de tog sig obesegrat igenom hela SM-slutspelet 2002. Inte heller trodde jag att United skulle missa Champions League när de vann dubbeln i ett regnigt Moskva 2008.
Lägg därtill att det hela tiden tillkommer nya supertalanger som inte ens har åldern inne för att ta körkort. Det är då man på riktigt känner sig gammal, även om man inte är det.

Varför tränade man inte tre pass om dagen när man var yngre?
Då, om man hade haft någon sorts talang, kanske man hade kunnat fått spela inför fullsatta läktare någonstans. Jag vet ju att det egentligen inte är nyttigt att tänka så, speciellt när det är höst. I mörkret och regnet behöver man snarare peppa sig själv och hitta ljusglimtar.

Färjestad och Manchester United kommer säkert tillbaka i gott slag igen inom en snar framtid, och så sent som i våras spelade pôjkera ändå SM-final. Det kunde ha varit betydligt värre. Det kunde ha varit som när farsan kom hem från matchen då Öster spelade Degerfors IF ur allsvenskan och berättade om hur gamla farbröder grät och sa:
– Ja, de kommer väl tillbaka någon gång. Men då är nog inte jag i livet.

Totte Vesterlund