DELA
© Nya Åland

Astrid Lindgren förstör mitt liv

Den rara, gamla damen avled i januari 2002, men hemma hos oss ställer hon fortfarande till problem.
Damen i fråga är världens mest uppskattade barnboksförfattare, Astrid Lindgren. Mamma till Pippi, Tjorven, Emil, Karlsson, Bullerbyungarna och en hel drös andra sagofigurer. Och den som – indirekt – driver mig till vansinne.

Signe, snart 3 år, är förälskad i hela Astrids barnaskara. Till en början var det under kontroll. Hon såg på Pippi (den gamla tv-serien, inte det nya tecknade tjafset), hon identifierade sig med Skrållan på Saltkråkan och önskade att hon hade en Båtsman som låg intill henne framför tv:n.
Men historien eskalerade snabbt. Plötsligt började vi känna igen uttryck från serierna. När man bad henne plocka upp en leksak som hon slängt på golvet fick vi en djup suck tillbaka. Det kom från Pelle på Saltkråkan. Plötsligt var hennes stövlar skitstövlar. Tack för den Emil. Respekten för alla vuxna eroderade, jag tror det är mest Tjorven och Pippi som ligger bakom det.
Kort sagt: Astrid och hennes ungar förstör mitt lugn, frestar på mitt tålamod och förvandlar min lilla prinsessa till en rebellisk liten tös som har en egen vilja större än Geta.

Nå, om jag nu ska se lite nyktert på situationen så är det väl inte det värsta i världen om Signe växer upp till en trotsig tjej som tror på sig själv och har en brinnande egen vilja. Det är ju det som är det egentliga målet med det vi försöker göra.
Att hon kan stå på egna ben, inte vara beroende av andra eller vad andra tycker, utan skapa sin egen bild och åsikt om världen i stort och smått. Att hon inte låter sig styras, utan går sina egna vägar som hon själv stakar ut.
Men samtidigt finns det ju gränser. Jag ser hur hon med stora ögon ser på Pippi när hon klättrar upp på taket och balanserar på linan i den lilla staden. Hon beundrar Madicken när hon utan fruktan hoppar från taknocken. Hon skrattar varje gång Emil busar med sin stackars far och åker in i snickerboa. ”Förgrömmade onge!” hörs allt som oftast hemma hos oss, inte från mig utan från snart treåriga stämband. Och jag blir lite rädd.

Det är kanske så uppdelningen ser ut; Astrid och company skapar rebellen, mamma och pappa tämjer den till att fungera i ett civiliserat samhälle.
Gott så.

Jonas Bladh