Årets sista cigarett
Nådens år 2011 börjar gå mot sitt slut. Nästa år ska ju Jesus komma hit. Eller så går jorden under. Eller hur det nu var.
Men det faktum att en indian inte orkade rita klart Mayakalendern i tidernas begynnelse behöver väl inte betyda att klockan stannar mitt i allt. Med tanke på vilket invecklat system vi har delat in våra dagar och veckor i vore det snopet om det plötsligt var finito.
”Näej, Nils-Göran, vettu på onsdag vecka 43 kan inte jag luncha för då tar min kalender slut. Det måste betyda att det är bäst att jag packar mitt Orrdalsklint-kit NU så kanske jag kan bli den enda överlevande säljägaren på det här bygget. Tjena!”
Det är något magiskt med nyårsnatten. Vi tror att vi kommer att förändras under de fem minuterna som grannungarna okynnessmäller mattbomber i våra rabatter.
När den sista olovligt skjutna nödraketen dalar på himlavalvet får vi ett nyp i hjärtat som säger att vi NÄSTA ÅR kommer att vara PRECIS så bra och fina människor som vi borde vara. Aldrig mer chips och cigg. Inget bjäfs eller dammråttor hemma.
Och framför allt slås vi av insikten att vi kanske inte är odödliga när allt kommer omkring och att vi måste TA VARA på det nya året. För tänk om Mayakalendern VAR färdigritad? Tänk om allt är uttänkt? Är det liksom sayonara nu? Bye bye?
(Precis som folk tänkte 1980 och vid millennieskiftet och egentligen vareviga nyårsnatt när det funnits alldeles för många serpentiner under västen.)
Sen fimpar man, går in igen och dricker lite eldvatten. Drar i sig den sista flottiga ostsnitten och tänker att det är ju sån jäkla tur att man inte måste börja träna på stubinen. Eller sluta röka. Det är ju trots allt 365 dagar kvar till nästa hjärtnyp och existentiell kris.
Istället flabbar man med sina vänner. Minns hur tokigt det var i somras. Man pratar ut om Åland, vem som är osams med vem, om det verkligen ser mörkt ut i Hulta och om bråket på Skarven.
”Den är ju alldeles ny den där båten. Inte kan ju Skarv-tanic sjunka?” kanske man säger och snurrar konjakskupan lite extra.
Man jagar bananer på ledarsidan i tidningen och fnissar åt nidbilder av ministrar. Man gnäller över hur bra … eh, dåligt man egentligen har det här på fredens öar.
(Tänk bara när man gick i lågstadiet. Ibland måste man ha temadagar om Afrika, tillverka instrument av kapsyler och uppleva Hungerdagen IGEN. Gröt utan sylt är faktiskt ett orimligt levnadsvillkor.)
Men nästa år ska det väl ändå bli ordning och reda, va? Det är ju så vi vill ha det på Åland. Vi ska fixa välfärden, red upp truten, bygga holkar åt skrakorna och satsa på ÅM i någon obefintlig idrottsgren. Alla ska bli sams, kramas och sjunga Kumbaja.
Vi ska bara gå ut och ta en sista liten ciggaluring först.
