DELA
© Nya Åland

Är vi vänner? Vi?

Lyd nu ett gott råd från en person som är 14 .
Facebook, fb, även kallad fejan – kärt barn har många namn – går inte alls att bara ramla in i. Det är sk-tsvårt. Kräver informationstillfällen i rad. För oss som är 14 , alltså. Fjortisarna verkar vara födda med tangentbordet i nävarna.
– Det är så enkelt, hade Inga Heller hört sägas innan hon tog steget rakt ut och förlorade sin facebookoskuld.
– Inga heller, utbrister hon i dag, en vecka efter inträdet. Det hela är mycket mycket komplicerat.
Informationstillfälle behövs verkligen, eller åtminstone en veckokurs, eller handledare, helst en i fjortonårsåldern, då.

Inte nog med att Inga Heller har varit gift med gobbin i 33 år. Nu ska de plötsligt också bli vänner! Det är ingen måtta med kärvänligheten, kan tyckas.
– Vi? Är vi vänner, undrade de en morgon vid frukostbordet med varsin del av Nya Åland bredvid sig. Vi vänner? Med varandra?
Nå, det fick gå för sig då. Hon accepterade hans vänförfrågan med tryck på en knapp. Hon godkände relationen, påstods det. Det lät ju vackert, liksom mer vetenskapligt än att bara vara nåns fru.

Så knappar hon vidare utan att ha större koll på vad som händer.
Då uppenbarar sig dottern Tösabiten i en liten ruta.
– Godkänner du mig som dotter, undrar hon.
Godkänna? Jamen, det är väl självklart. Knapp, knapp, knapp.

Inga Heller är ute på fem famnars vatten. Verkligen. Inga ids hon läsa instruktioner som sinkar henne och någon fjortonåring har hon inte i sin omedelbara närhet. Så hon bara testar. Och så går det som det går.
Hon trodde sig vara på sin egen sida och tänkte vara artig och skriva ett par rader till de 13 vänner hon med ytterst liten möda tillförskansat sig. Knapp, knapp, knapp.
Hon babblade på om hundpromenader. Om vad trevligt det skulle vara att äga en hund igen. Vad kommer hundsjukan ifrån? En längtan som nästan gör ont innan man ens fått en hund att älska. Tre hundar har hon genomlevt, Max, Kajsa och Molly, nu längtar hon efter den fjärde, men av kloke husfar får hon samma besked som från den kloke husfadern anno 1965:
– Nej. Ingen hund. Inte nu.

Allt detta knappar hon på om. Tänker efter. För det ska man. Ju. Det får inte vara nåt åtalbart eller för privat som man sänder ut i rymden sådär bara. Knapp, knapp, knapp.
Sedan trycker hon på sändknappen. Och då dyker gobbins bild upp. Hon har skrivit på hans sida. Under över alla under!
Hon tyckte det var lite roligt. Det tyckte inte han.
– Vet man inte ens själv vad man har för identitet ska man inte ha hund.
Skrev han. På fejan. Och han ska va vän!
Var är 14-åringarna när man bäst behöver dem?