Är det verkligen du, Korv-Göran?
Jag minns det som igår, den där första sena natten efter Arken (det var på den tiden jag fortfarande talade om ”Arkipelag”). När lamporna sjasat ut oss från dansgolvet irrade jag omkring på stan, lika hungrig som naiv och nyinflyttad.
Det blev många ångade korvar, microhamburgare och hutlösa priser innan jag insåg min arrogans. Nattmat var ett privilegium jag tagit för givet. Det saknas faktiskt något på Åland, insåg jag till min nyinflyttningsnaiva förskräckelse. Och slutligen gav jag upp.
Jag gick hem till mitt rostade rågbröd och somnade inte bara en gång med en stilla önskan på läpparna:” tänk om Korv-Görans fanns på Åland. Då skulle allt vara perfekt”.
Nu finns Korv-Görans på Åland. Men som emigrerad Jakobstadsbo och möjligen, i mina enträgna nattliga böner, medskyldig till utvecklingen känner jag nu att jag måste dela med mig av en viss oro. Jag är inte säker på om det faktiskt är Korv-Görans som är här.
Jag tänker stor besvikelse, grusade drömmar och kanske en och annan korvspirationsteori. Låt oss därför, för allas bästa, vara ärliga och benämna sakerna vid dess rätta namn.
Begreppet Korv-Görans handlar, för det första, i väldigt marginell mening om korv. Visst, där finns de där knackkorvarna i hotdogen. Men hotdogen handlar faktiskt inte så mycket om korv den heller.
Hotdogen handlar om att den kostar 10 mark och är den billigaste varianten på listan, att den är så bred av all sallad (speciellt om de äldre tanterna är på jobb) att den kan delas och ätas med två plastgafflar på andra sidan gågatan, under taket vid Halpa-halli om det regnar.
Korv-Görans betyder framför allt gågata och Halpa-Halli med dess tak på andra sidan, där man kan sitta och kura ihop sig när man är fjorton och inte har någon annanstans att gå.
På gågatan där man tvingar sig att sitta fast det är 15 minusgrader ute eftersom man kan gå man över gågatan, till andra sidan och köpa en hotdog med två gafflar när det blir riktigt olidligt.
Korv-Görans betyder att vara fjorton och veta att det står snälla tanter på andra sidan gågatan som säljer hotdogar och håller ett vakande öga på de frusna själarna på andra sidan.
De snälla tanterna som pratar lika snällt på finska fast de inte alltid kan, tanterna som ser till att införa fisksoppa på lunchsedeln för gamlingarna med rollator, tanterna som alltid sätter lite extra vitsås, den som gör att brödet blir klibbigt i botten, utan att man ber om det.
När den forna korvkiosken nu inleder sin utvidgning av imperiet är den givna frågan förstås, hur blir det med tanterna? Förstår personalen att man vill ha extra mycket vitsås fast man inte ber om det?
Var ska fjortonåringarna som köper hotdog sitta? Och: blir det någon fisksoppa till lunch?
Sara Othman
