Äntligen helg så det blir lite jobb
När detta skrivs är det fredag. Runt omkring mig saktar allt långsamt ned – butiker stänger, telefonsvararna slås på och pendlarna ger sig ut på vägarna på väg hemåt. I Skandinavien är vi bra på att vara lediga.
Vi har betalda semestrar, klämdagar och stilla helger där man gärna inte gör så värst mycket. I Sverige uppfanns begreppet fredagsmys som en del av en reklamkampanj. Det hade nog inte kunnat hända på så många andra ställen.
Missförstå mig rätt – jag hör inte till dem som tycker att vi är lata. Snarare förundras jag över att allt färre gör allt mer. Det blir fler och fler arbetslösa medan produktiviteten för de som har ett jobb ökas mer och mer och stressen blir värre och värre. Men det är inga nyheter.
För vissa verkar det däremot vara en nyhet att jag inte har några fasta arbetstider, ingen semester och det där med fredagsmys inte intresserar mig.
Kanske är det här en generationsfråga. Pensionärer i min närhet gör stora ögon när jag berättar att jag har fyra olika jobb som inte betalar sig särskilt bra, och ett dessutom innebär pendlande till Åland och diverse olika övernattningar hos mer eller mindre förstående bekanta. Hur kan man ha det så, undrar de.
Jag brukar svara med att det är vad som erbjuds om man vill jobba med att skriva och dessutom har en utbildning som inte gör att man blir något särskilt. Jag skulle vilja lägga till att det på det stora hela fungerar utmärkt och att jag faktiskt gillar att hålla på med flera saker samtidigt.
Jag har ibland tråkigt, men det beror inte på att jag inte jobbat på samma jobb i 40 år. Jag tror att det här är framtidens arbetsmarknad som jag redan har skapat åt mig själv (om jag får förhäva mig lite).
Den är inte bättre än den gamla, men jag är inte avundsjuk för det.
Under den kommande (läs gångna) helgen har jag också jobbat. Det där verkar också vara svårt att förstå för många. Att jobba på helgen, det är ju som att svära i kyrkan eller pinka i motvind, tycker man. Det är det ju inte alls, säger jag.
Någon ska väl jobba på helgen, och jag betalar för att vara min egen chef och jobba med det jag hinner och vill med att jobba då ingen annan har lust. Det finns en särskild sorts ödesgemenskap mellan alla som jobbar om nätterna eller helgerna.
De är kanske framtidens människor.
