Äntligen en riktig idol
För det mesta ska man akta sig för att ha idoler. Sannolikheten att de är så smarta, så snygga eller så snälla som man tänker sig är minimal, och förr eller senare tycks det alltid visa sig att det finns en skandal, en falskhet eller en stor fet lögn under den fagra ytan.
En favoritförfattare med stor värme och mänsklighet visar sig vara en elak gnetkärring.
En poet vars dikter strävar mot himlen sparkar gärna neråt.
En politiker med integritet misshandlar sin fru.
I fredags träffade jag en person som visade sig vara smartare, snällare och öppnare än jag någonsin väntat mig. Pia Sundhage var, vid närmare bekantskap (under en middag och en prisutdelning, inte mer än så) ännu bättre än väntat.
De bemärkta personer jag träffat har många gånger varit artiga och kunniga, men av förståeliga skäl orkar de inte bry sig så mycket om alla människor de träffar. Det blir för många möten, för många som vill ha något, för många som vill spegla sig i berömmelsen, tänker jag mig.
Just därför är jag extra imponerad av Pia Sundhage. Hon berättade med förtjust fascination om människor hon träffat på tunnelbanan eller på färjan till Åland (det fina feministpriset bestod ju av äran, en prisplakett och båtbiljetterna tur och retur). Hon lyssnade och hon såg folk omkring sig.
Om det är en talang hon har, att få människor att känna sig sedda, då är jag imponerad.
Om det är på riktigt på riktigt, är jag det ännu mera.
Dessutom sa hon nånting så oerhört smart om hur man ska bemöta journalister, att jag vill dela med mig av det till alla som möter oss här på Åland. Hon sa: ”Man ska inte försvara, man ska förklara.”
Inget om okunniga journalister. Inget om frustrationen i att bli felciterad, eller hur utsatt man känner sig när man blir ställd mot väggen. Inget tjafs.
Hör ni det, lokala makthavare och andra som råkar ut för oss lokala journalister. Gör en Sundhage nästa gång vi ringer. Försvara inte, förklara.
För övrigt. När Pia Sundhage föreläser och får betalt, vet ni vad hon gör med pengarna?
Hon ger dem till Bris.
Som ledarskribent är vanliga att man är kritisk, analytisk och lite elak. Det går inte. Nu är jag bara stjärnögt förtjust.
