DELA
© Nya Åland

Ängö-Bussö tur och retur

Med ett gott skratt, av den sort som förlänger livet, smäller Inga Heller ihop romanen ”Odjur”, tackar Leo Löthman för god läsning och säger åt gobbin:
– Nä, nu måste vi genast iväg genast och se om Ängösundsfärjan ligger där den ska.
Sagt och gjort. De cyklar iväg.

I Lumparland blommar lupiner i en önskerepris längs vägrenen. Cikoria och oxtunga lyser otroligt nog fortfarande blåa från sina ställen. Har hela Lumparland fått fnatt och börjat tro på evig sommar?
Norrboda är en by med två namnskyltar. Det är asfaltsväg mellan kohagarna med gott om kringelikrokar. Sånt är roligt för cyklister. Bra mycket roligare än att ligga längst stora vägarnas spikraka och lätt avgasstinkande körbanor.

Vid Ängösund pustar de ut. Vajerfärjan är kvar på plats och tar cyklisterna över till detta skärgårdens förmak, som samtidigt är en återvändsgränd. Innan de glider ombord hinner de läsa på informationstavlan att det var hit som de omtalade mjölkbåtarna kom från hela skärgården, med undantag från södra Föglö, på 1950-talet. Mjölken kördes till mejeriet i Mariehamn och en buss tog hand om passagerarna som skulle till stan.
Lumparland får en stor guldstjärna för de snygga och läsvärda informationstavlor man satt upp här och var. Stanna och läs vid Lumparsund. Det är nästan en hel bok om gångna tider på ort och ställe.

Ängö är ett äppelrike med äpplen som dignar röda från träd i fagra rader. Fåren bräääker, gödseln luktar, skärgårdstegar ligger små, gröna och trevligt inrutade sida vid sida.
Att komma hit är som att besöka en familj – det känns som om ”alla” vet att nu är det två galna cyklister på väg mot vägs ände och att ”alla” vet att vi snart kommer tillbaka och ska förbättra resandestatistiken på vajerfärjan ytterligare en gång.
Vid en gård skådar vi rakt på ett rejält fält med nickande och leende solrosor – det allra första Inga Heller ser på Åland i sommar. Det livar upp. Är vi i Provence eller?
Bredvid ståtar en rad majs. Man får lust att som Musse Pigg i julaftonsfilmen skära av ett par och kicka dem rakt ner i kastrullen på spisen.

Så trampar vi över en bro och befinner oss på det undersköna Bussö. Bussö består av vänlig skog med en mjuk mossmatta. Smörsoppar har stuckit upp sina nyfikna nyllen nyligen. Allt är liksom skärgård i kvadrat här.
Så når vi vägs ände. Där står en tax med bruna ögon och bjuder på svansvift.
Och tack du vajerfärjförare som vände för oss när vi kom på returen, fast du kommit en bit ut i Ängösund redan!
Från Lemland blir detta en tur på runt 40 kilometer, tur och retur. Från stan blir det en heldagstur – men vad gör man inte för att förbättra statistiken på Ängösundsfärjan?

KIKI ALBERIUS-FORSMAN