DELA

Amerikaner och änglar i forna Jugoslavien

Askmolnet från Island tvingar resenärer att använda buss, bil och tåg istället för flyg. Man gör många nya bekantskaper när man reser med tåg. Jag och en väninna tågluffade två somrar genom Europa. Att vi överlevde är ett bevis på att människan innerst inne är god.

På en tågstation i det forna Jugoslavien fattade en kort liten kille i en enorm jeansjacka med en gigantisk USA-flagga på ryggen tycke för min väninna och kom fram till vårt bord.
– Hello, my name is Nick, I am frrrom Ameeericka, sade han på bruten engelska.
Jamen visst.

Nick var enträgen och ”underhöll” oss medan vi väntade på vårt tåg. Han lockade oss med att han skulle möta sin bror som var en exakt kopia av Sylvester Stallone. Vem vill missa det? Och när vi sedan stod på perrongen med Nick och väntade på hans bror var det lite pirrigt. Och visst, brorsan liknade Stallone, men mer som en billig östeuropeisk kopia.
Han var liten och klen, men med ett stort mörkt hår och en enorm baseballkeps på huvudet. Nåja, vi skyllde på tåget och lämnade de ”amerikanska” bröderna till sitt öde.

En natt när vi anlände till Belgrad var det ett myller av tågluffare som skulle ha logi och skjuts. Vi bokade snabbt ett vandrarhem, fick adressen på en lapp och lyxade till det med en taxi istället för buss som flera andra tänkte ta. Taxin körde ut oss till en förort, chauffören pekade på ett hus och körde iväg. Vi tog vår packning och knackade på i höghuset. Det visade sig vara fel vandrarhem. Och det var fullsatt och stängt. Vi fick en diffus vägbeskrivning till vårt vandrarhem, som var ”precis i närheten”.
Klockan är över midnatt i en förort i en stad i Jugoslavien. Två 20-åriga flickor ensamma på gatan. Skulle det vara mina barn skulle jag varit hysterisk. Vi gick och gick. De få människor vi mötte kunde inte visa vägen. Tills vi mötte en ung kvinna.
– Följ mig, sade hon och greppade min väninnas ryggsäck och satte fart. Vi traskade efter. In i en skog. I detta skede var vi säkra på att vi skulle bli en del av den jugoslaviska mordstatistiken. Vi försökte skämta bort vår rädsla och traskade snällt efter den hjälpsamma kvinnan.

Och plötsligt var vi ute ur skogen. Flera höghus och vårt vandrarhem i ett av dem. Kvinnan hjälpte oss att checka in och bära upp packningen. Vi försökte betala henne för hjälpen, men hon slog bara ut med händerna och sade:
– No no, we are friends! (Nej, nej, vi är vänner!)
Och sedan försvann vår räddande ängel.
Men lämnade oss med en underbar känsla av att människan i grund och botten är god .