DELA

Älsklingsvännen är borta

Min allra trognaste vän, min bästa och pålitligaste kompis, familjens kung, min kloka och vackra Ludde är borta. Det är sorg på gården.
Ludde var ”bara” en katt, men en sån katt! Bara den som levt många år med en perserkatt kan förstå vad jag menar. En perser utvecklar sin personlighet och karaktär på ett mycket speciellt och eget sätt.

Vår Ludde hade ett mycket finare namn på sin stamtavla när han kom till oss bara tio veckor gammal vintern 1991. Men han var ju så underbart luddig och söt så Ludde fick det bli.
I många år delade han huset och gården med en och ibland två andra katter. Det fungerade så där. Han var ju herre i huset från första stund och satte sig alltid i respekt när en ny katt dök upp. Dem han delade hus med fick finna sig i en omgång nu och då, för att veta sin plats.
Sedan fem år tillbaka var han ensam kattherre i huset, gården och reviren delade han dock i bästa samförstånd med vildkatten Murre som blev vår ladugårdskatt i nästan lika många år.
Det var rätt märkligt hur bra det fungerade.

Murre kom till ladugården i augusti för fem år sedan och bestämde sig för att det var en bra plats att bo på. Han var så mager och hungrig att jag naturligtvis började ta med mat till honom varje kväll när jag jobbade i ladugården.
Snart satt han och väntade vid matplatsen. Det har blivit väldigt många burkar kattmat och påsar med torrfoder jag köpt och bjudit Murre på. Han blev vacker och blank i pälsen, som jag tyvärr aldrig fick krusa. Närmare än ett par meter lät han mig aldrig komma, riktigt tam blev han aldrig.
På försommaren hittade jag honom på vägrenen, påkörd och dödad.

Ludde förstod. Efter några dagar utökade han sitt revir till ladugårdsbacken med omgivningar. Han var mycket nöjd.
Förresten var Ludde alltid mycket nöjd, han fick allt han ville. Matte och husse lydde ju hans minsta jam.
Och han kunde jama, ja riktigt rysligt ljudligt kunde han tala om vad han ville. När han till exempel kände för borstning av sin långa svarta päls jamade han tills någon svarade, då visade han vägen till badrummet och tog man inte genast fram borsten steg han upp mot skåpet och försökte komma åt den själv.
Man skulle inte heller försöka lura honom, han kände igen alldeles för många ord och tonfall för att det skulle lyckas. Mot familjens småpojkar visade han sin mjukaste sida, överseende och mild ville han vara med i deras närhet.

Jag läste ett mess i fredagens Nyan och förstod varför jag hittade min älskade Ludde med svårt skadat, blödande ansikte efter bara en halvtimme ute, tidigt i onsdags morse.
Något svart och lurvigt hade blivit påkört av en bil som stannat och sökt på vägen, men bara funnit en liten mus.
Det var den musen som blev Luddes öde. Han dog inte, men var så svårt skadad att veterinären några timmar senare fick mitt lov att låta honom somna in utan smärtor.
Det är ledsamt och tomt nu, det gäller att vänja sig. Ludde blev nästan arton år, för en katt var det ett långt liv och jag vill nog säga ett synnerligen lyckligt och gott liv också