DELA
© Nya Åland

Allt ska vara som alltid

Längs hela min svärfars vad ringlar ett ärr efter blodådrorna som tagits ut och stoppats in igen där det andra långa ärret är, från halsgropen till naveln.
Vi skämtar om att han ska låta tatuera dit en dragkedja.
Min Lillbatting vågar inte titta på det. Han vill att farfar ska vara odödlig, som vanligt. När vi sitter i sjuksalen och pratar vill han helst berätta om Lego han ska köpa, inte prata om operationer och sår.

Jag tycker det är obegripligt att hela bröstkorgen på denna robusta, levande människa sågats upp, bänts isär, fixats upp och sytts fast, och att han nu sitter här och skrattar åt det.
Lite tunnare, lite skörare, men levande och ful i mun.
Lillbattingen och farfar är överens om en sak – när han kommer hem ska det bli pommes frites. Sjukhusmaten är inget vidare. Inte hostan heller, den som gör att knogarna vitnar.

Annars har allt varit bra, vården i Uppsala, operationen, informationen, helikoptern hem. Lillsippan och jag är överens om att pyjamasarna på Mariehamns centralsjukhus måste vara till för att få hem folk så snabbt som möjligt. Ingen vill ligga där med den förfärliga färgkombinationen på sig.

När
svärfar är hemma och sitter i sin soffa igen känns det som om något landar i magen. Världen är på plats. Solen snurrar åt rätt håll.
Snart kan svärmor börja muttra om att han bara ser på tv och borde ut och gå. Snart kan det bjudas godis ur hemliga gömmor. Snart blir det vår och rastlösheten kommer i kroppen när de ska ut till stugan, tidigare för varje år.

Julen kan komma som vanligt. Svärfar kan presidera vid skinkan och vi kan berätta samma historier som vi berättar varje år, smacka uppskattande som vi alltid gör. Kanske är det tanken på den heta glöggen som ger den lurviga, fluffiga känslan runt hjärtat när jag försäkrar Lillbattingen att, jovisst, julen blir precis som vanligt i år också.
Ingenting ska förändras. Ingen ska försvinna.

Jag ringer till min mormor. Hon skrattar lyckligt när hon hör min röst, och när jag blundar kan jag känna hur hon doftar, hur hon alltid doftat och alltid kommer att dofta. I henne bor urkraften. Vart ska den ta vägen sen?

NINA FELLMAN