DELA
© Nya Åland

Allt klokare av tv och litteratur

Alltså, smarta saker dyker upp på de konstigaste ställen.
I min favoritserie för tillfället (åh Netflix, vad gör du med mig?) Sons of Anarchy (jag vet, jättepinsamt), finns en av de bästa skildringar jag sett av det kvinnliga klimakteriet.

En av huvudpersonerna, Gemma Teller, är hård som flinta, elak, tanklös matriark för motorcykelgänget. Mellan allt skjutande och vapenhandlande och alla gängkrigen finns en kompromisslös, vardaglig och på något sätt odramatisk (om man kan säga så om ett tv-drama) bild av en kvinna i femtio-årsåldern som tvingas hantera att hennes kropp, som alltid varit en av hennes största tillgångar, börjar bära sig åt på nya och ovälkomna sätt.

Det är långt, långt ifrån nån Sex and the City-fladdrighet, där allt som har med kvinnokropp och sexualitet att göra blev ett utmanande fnitter, något att exponera med en beräknande blick under halvslutna ögonlock.
I Sons of Anarchy är det ett sidospår, en av vardagsgrejer som flimrar förbi, som gängledarens artros som gör det svårare för honom att greppa motorcykeln eller hur också en porrstjärna med perfekt rumpa måste hämta barn på dagis.

Jag tittar på Sons of Anarchy parallellt med att jag läser en bok av den brittiske författaren Jim Crace. ”Harvest” berättar om ett skede av historien jag haft en mycket dimmig uppfattning om, då markägandet i England privatiserades och det som tidigare betraktats som allmänning och mark tillgänglig för dem som brukade den, tillskrevs stora jordägare.

Den tid och de människor Crace skildrar är krassa. En människa har värde utgående från släktskap och funktion. En människa utan funktion är mindre värd, en utan släkt och funktion värdelös. En kvinnas huvudsakliga funktion är att föda barn, och kan hon inte det så lever hon på nåder.

Gemma Teller får konstatera att även en drottning i ett motorcykelgäng får vallningar och torra slemhinnor, och att det minskar hennes värde, vad hon än tidigare varit.
Den främmande kvinnan i Crace engelska by på 1700-talet blir omedelbart bedömd utifrån sin tillgänglighet, sin fysik (inte skönhet) och sin barnafödande ålder.

Hur lyckligt lottad är man inte, som har en soffa, en tv och ett bibliotek på gångavstånd, och så mycket mänsklig erfarenhet, så många berättelser precis vid sina fingerspetsar.

Nina Fellman