DELA
© Nya Åland

Allt är mitt fel

Tiden har sprungit förbi honom.
Så kommenterade en äldre gentleman från Sverige finansministerns sätt att tilltala folk när debattens vågor gick höga i mess-spalterna tidigare i somras.
Att kalla journalister för ”raring” och ”lilla hjärtat” går inte för sig, inte om journalisterna är kvinnor och yngre än den som intervjuas.
Han som kommenterade var inte särskilt upprörd. Han kände igen jargongen från en svunnen tid, han är ju i samma ålder själv. Och Sverige är inte så långt borta. Men även om man är från en svunnen tid så borde man hänga med så pass att man vet att inte säga så till unga damer. Det var sällskapet överens om.

Någonstans förstod jag att det skulle komma. Jag har känt det på mig i flera år. Men jag gjorde ingenting, för det berörde inte mig personligen.
Jag har varit med sen forntiden, jag har upplevt tilltal av olika slag. Jag har själv tilltala folk på ett sätt som i dag kanske skulle kallas trakasserier. Hur ofta har jag inte kallat någon ”snälla vän” när jag har blivit litet otålig. Men jag försöker låta bli att säga det till politiker. Numera.
Förr var det litet annat. Folk var inte lika slipade, så man skrev det som var sakligt intressant och putsade bort eventuella tryckfel.
En kommunalpolitiker envisades med att säga ”diskussision”. Inte skrev vi det. Andra hade annat för sig. Och om någon kallade mig för ”snälla vän” eller ”flicka lilla” så var det för att personen ifråga behövde tid för att samla sina argument. Det hade inget som helst att göra med mig personligen. Om någon har försökt sätta sig på mig med den sortens uttryck så har jag åtminstone inte förstått det, men så har jag heller aldrig känt mig liten. Varken bildlikt eller bokstavligt.

I den mån politiker och andra makthavare har försökt utöva sin makt mot mig som journalist så har det varit genom att ifrågasätta min ärlighet. Det lovar jag att känns. Och där spelar inte ålder och kön någon roll.
Så. Ja. Att det i dag finns politiker som råkar illa ut för att de inte kan tala till journalister på rätt sätt är mitt fel. Till en del åtminstone. Jag såg hur tiderna förändrades, hur attityderna skärptes. Men jag gjorde ingenting. Det hade ju inte med mig att göra. Jag kunde ha talat om för dem att de inte kan bära sig åt som vanligt folk längre. Att de måste tänka på vem de talar med. Jag kanske borde ha gjort det. Men hade de trott på mig?

Men gentlemannen från Sverige konstaterade också att problemet är övergående. Vi tillhör en utdöende generation.
Det är litet som med de jättegoda körsbären på trädet vid entrén till Nyan. De finns där i dag. I morgon har kolleger och fåglar ätit upp dem.
Vi minns dem med lätt saknad när det sker.

HARRIET TUOMINEN