Alla gör misstag
Alla gör misstag. Det får man tröstande höra vid varje nybörjarmiss som ovan reporter. Nu har jag visserligen jobbat en sommar innan mitt inhopp här i jullovsveckorna, men det gör mig inte alldeles gammal i gamet.
I fredags var jag på premiären av teaterpjäsen Joel möter Georg. Mellan akterna ämnade jag fråga några åskådare vad de tycker om pjäsen. Jag spanar in en tant som jag hoppas ska säga något bra och går fram till henne. Hon svarar snällt på frågorna och jag tänker att den här intervjun blir ju riktigt bra. På slutet frågar jag vad damen heter.
Hon heter Benita Mattsson Eklund. Det går upp för mig att jag precis intervjuat konkurrentens kulturredaktör utan att veta om det. Mitt ansikte antar en högröd ton och jag tittar ner i mitt anteckningsblock.
Ett lätt misstag att göra för någon som inte rör sig i dessa kretsar till vardags, men ack så pinsamt.
Jag kände mig alltför ung och oerhört malplacerad i flera minuter. Det gick över först när Jan Kåhre slog sig i glad konversation med mig om Georg Kåhres käpp och visar att han har smugglat med den in i teatersalen.
Jag får fortfarande ilningar längs ryggraden när jag tänker hur hela det åländska kulturetablissemanget måste ha fnittrat och pekat när jag inte såg. ”Se så bortkommen han är” tänker jag mig att de alla viskade till varandra med en menande blick i min riktning.
Visst gjorde jag misstag i somras också. Det värsta av dem var då jag åkte på mitt första sportrelaterade jobb. Det var en av mina sista arbetsdagar och jag skulle bevaka invigningen av den nya korthålsbanan i Kastelholm.
Jag skrev att Andelsbankens vd missade sin första sving när han skulle slå banans invigande slag. Han missade inte, utan det var en provsving, något som man tydligen gör i golf. Jag hann lämna landet innan artikeln i fråga nådde läsarna så någon annan fick skriva en rättelse och berätta att det faktiskt inte var en miss.
Alla gör misstag, men när man gör misstag som läses av tusentals människor gör man misstag på en helt annan skala. För mig var det lite otäckt att inse hur mycket makt och inflytande mina nedslag på tangentbordet har. Det är skrämmande att inse att det faktiskt finns de som läser vad jag skriver.
Samtidigt är jag lättad över alla misstag jag inte har gjort. Jag visste i varje fall vem Benita Mattsson Eklund var när hon sade sitt namn. Värre vore väl om jag hade stoppat finansministern på stan för en enkät om tilläggsbudgeten, eller något i den stilen. Tänk bara vad på allt man kunde ha ställt till med.
Turligt nog tenderar misstagen vara harmlösa och ofta till och med lite lustiga. Jag lugnar mig med ett ögonkast på Nyans ”wall of shame”, min golffadäs finns med, men de flesta urklippen är av mycket lustigare karaktär.
