Alla är fula på vintern
Jag menar, det är ett rent under att vi över huvud taget stiger upp nu för tiden.
Förra veckan, till exempel, jag minns den uteslutande som ett enda långt mörker. Såg jag ut genom fönstret såg jag cykellyktor och skuggor av cyklister som hukade framåt i stormen. Å, jag kunde känna den kalla svetten som frusit fast på deras hud.
Fötterna är alltid kalla, vantarna alltid lite blöta och huden alltid lite fnasig, så där som den blir då omgivningen är frostig.
Alla är så vackra på sommaren. Och alla är så fula på vintern.
Jag tänker att de som överlever det här är kämpar. Allt görs med motstånd.
Tänk att klä barnen för utelek i Miami. ”Kommer du ihåg solglasögonen älskling?”. Året runt.
Nu lassar vi på barnen tre kilo kläder innan de stolpar ut i snön. Deras händer är som sälarnas, de greppar leksaker med platta handflator som göms långt inuti de våta galonhandskarna. De lägger sig på rygg rakt i en vattenpöl och ser på granarna som välter sig över dem i deras trygghet.
Själv har man hål i gummistöveln.
Jag tänker gå apgång på skolgårdens klätterställning. Händerna är så hala att jag svischar ner för ställningen med ena axeln före. Man bygger höga klätterställningar nu för tiden. Jag hinner tänka att marken aldrig tar emot innan den gör det.
Och nätterna. Vad ger ni mig för nätterna? Inte de där nätterna då alla ligger skavfötters i sängen med armar och hår insnodda i varandra, utan de där nätterna då man trotsat all världens gravitation och tagit sig till Långnäs bara för att märka att båten inte går in. Vad ger ni mig för de nätterna?
De som överlever de här vintrarna, på de här breddgraderna där det nog aldrig var meningen att någon skulle leva, blir så starka att vi om några år av evolution kan gå apgång på vilka hala klätterställningar som helst.
Vid 19-snåret är jag redo för natten. Jag simmar i kaffe för att klara kvällen. Snön har blåst in sneda backar på vår altan. Där ligger vår kala gran som inte längre är något för barnen att tindra mot.
Vi brukade duka fram middagen på altanen strax efter klockan 19. Kom just hem från stranden. Handdukarna hängde vi över balkongen och lät grilldoften svepa över dem och vårt fuktiga hår. Sippade på lite vin och pratade om att dillen snart spritt sig över hela landet. Då var ingenting ett motstånd. Vi gjorde saker och det var lätt.
I morse tog jag en promenad. Solen sken och vintern knarrade. Jag tänker på hur pigg jag brukar bli då ljuset kommer tillbaka. Varje år är våren yrvaken: kan det alltid vara så här? Kan jag vara så här fylld av energi?
Jag tänker att man blir stark eller går under. Jag tänker att jag helst inte skulle vilja bli stark, utan hellre påminna barnen om solglasögon. Året om.
Karin Erlandsson
