DELA
© Nya Åland

Alla älskar en ungdom

Jag lyssnade på den ungdomspolitiska debatten i lagtinget i onsdags, medan jag höll på med annat. Brottstycken strömmade in till mer medvetna nivåer av hjärnan. Danne Sundman som läste högt ur sitt eget tidigare uttalande. Alla som bad om ursäkt för att de själva inte var så unga.
Alla som försäkrade att det var väldigt givande att besvara ungdomars frågor och höra deras åsikter.

Får jag vara ärlig?
Det var det inte alls. Tillställningen i lagtinget var en bra början, inte mer. Många av de ungdomar som var där visste nästan inget om politik, ställde frågor som var okunniga och på fel nivå, och missförstod eller förstod inte alls svaren.
Det handlar om träning, för ungdomar har naturligtvis både viktiga åsikter och förmåga att uttrycka sig. Skulle liknande frågestunder med lagtinget hållas regelbundet och om mer konkreta frågor än ett ungdomspolitiskt program som ingen läst, då skulle det ta sig. För en del.

Alla vuxna, politiker, journalister, lärare, föräldrar, vårdpersonal, ungdomsarbetare, poliser – alla vill förstå sig på ungdomar. Alla vill veta vad ungdomar vill och vara dem till lags. Alla vill att de ska bry sig och känna sig delaktiga.
Alla vill vara viktiga för ungdomar, från journalister som vill bli lästa och politiker som vill bli invalda till köpmän som vill sälja.

Problemet är att ungdomar är som vuxna. Helt olika. En del bryr sig om saker, andra vill ligga på soffan. En del vill synas, andra vill gå under jorden. En del kan räkna upp alla utskott i lagtinget, andra vet inte vad lantrådet heter (och här talar jag om vuxna).
Dessutom är grundinställningen hos en ung människa gentemot vuxenvärlden en av misstro och avståndstagande. På ett bra sätt. Man ska inte vara så förstående och nyanserad när man är 17. Man ska vara som en tonårspojke i en tantbutik, lite för högljudd och okoordinerad, lite för stor och obekväm, lite för fnittrig, lite för spydig, lite för dum.

Ungdomstiden är revolutionens, de galna upptågens och olämplighetens tid i livet. Den tiden ska man hålla klåfingriga vuxna ifrån.
Ordna gärna fler debatter i lagtinget med samma upplägg, för formen var bra, och innehållet kan ta sig med lite övning för dem som är intresserade. Men krama inte ihjäl ungdomarna. Paja dem inte medhårs hela tiden. Säg inte, i någon slags ungdomspopulism, att allt som kommer ur en ung människas mun är fiffigt bara för att den som säger det inte är äldre.

För övrigt har jag inget emot ungdomar. Några av mina bästa barn är det.