DELA
© Nya Åland

Åldersnoja innan tjugo

De flesta brukar bli nojiga över sin ålder efter trettio, fyrtio eller kanske femtio, själv valde jag att börja lite tidigare. Som den tidspessimist jag nu är.

Jag minns
redan inför min femtonårsdag att känslan av att vara gammal började smyga sig på. Över var cykeldagarna och det var dags för en ny era i livet – mopedtiden. Att jag så här i efterhand inser att jag bara var en liten skit som eventuellt inte ens borde ha släppts ut i trafiken spelade ingen större roll just då.
Och att cykeln hänger med än i dag, långt efter att mopeden försvunnit, behöver vi inte heller gå närmare in på.

Nästa slag
kom vid arton. Det var med skräckblandad förtjusning jag närmade mig min myndighetsdag. Självklart såg jag fram emot krogbesök, körkort och så vidare. Speciellt eftersom jag fyller år i november, och alla andra liksom hade börjat med allt det där för nästan ett år sedan.
Egen bil frestade också eftersom det vid det här laget var ett under att jag inte hade växt, alternativt frusit, fast på den där jäkla mopeden i min beslutsamhet att ta mig från Vårdö, överallt, i alla väder.

Plötsligt var
det även dags att veta vad jag ville jobba med resten av livet, och vilket universitet jag skulle välja. Sedan skulle man hitta en lägenhet också. Helst inte för dyr och helst så stor att jag åtminstone kunde ligga raklång på golvet, om nu den lusten råkade komma.

Men herregud
jobba? Det kändes som om jag precis hade gått ut lågstadiet, inte kunde jag väl börja fundera på det redan. Nu valde jag i och för sig att studera till journalist, så det här med jobb kanske egentligen inte är något jag behöver tänka så mycket på. Det finns ju tydligen inga.

Nu började
det dimpa ner räkningar i postlådan, och inte bara försök att värva mig till Pollux som tidigare. Det var bilskatter, försäkringar, hyror och kallelser till besiktningar. Var det det här som var vuxenlivet? Plötsligt ville alla ha mina stackars slantar.
Och så i år är det alltså dags för mig att fylla tjugo. Jag kan nästan höra lederna knaka bara jag tänker på det. Tjugofem, det beryktade ”halvvägst till femtio”, känns bara sekunder bort. Efter det vet man ju att allt bara är en enda brant utförsbacke och sedan sitter man där som sjuttioåring, och undrar vad i jesu namn det var som hände.

Innerst inne
vet jag ju att allt det här bara är fjanterier från min sida. Egentligen har mitt liv knappt ens börjat, och vuxen, ja det är det väl frågan om jag någonsin blir.
Det var väl, om inte annat, Hello Kitty-chokladkalendern i julas ett av många tecken på.

Josefin Grunér