DELA
© Nya Åland

Åldersnoja, fenomenalt fenomen

Åldersnoja?
Ingenting att oroa sig för, det är något som går över. Bara man får leva.
Inte för att jag direkt minns att jag någonsin skulle lidit av denna speciella åkomma, men man blir ju nu och då påmind om att fenomenet existerar. Mest är det ungdomar som lider, snygga, fräscha, pigga och duktiga ungdomar får ångest när de upptäcker att de förväntas vara vuxna.
Tjaa, nog är det ett fenomen, ett fenomenalt fenomen det här med ålder. Vårt samhälle är onekligen åldersfixerat i dag, eller ungomsfixerat rättare sagt. Man ska helst gå genom livet evigt ung och tjusig, framgångsrik och uppdaterad, men ändå vara erfaren och kunnig.
Kraven är onaturliga. Man kanske inte ska undra över att 25-åringarna får åldersnoja.
Hur som helst brukar de flesta hålla med om att åren går så fort att man inte hinner med. För plötsligt har tio år gått och man står förundrad och frågar sig vad det var som hände.
Vad har jag egentligen gjort, vad har jag åstadkommit, vad har jag upplevt?
När man är ung är tio år en lång tid, men ju senare i livet man blickar tillbaka är tio år ingenting. Problemet är att tio år inte är särskilt mycket när man ser framåt heller, framtiden krymper för varje år och tänker man så kan man väl bli litet deppig.

För att framtiden ska räcka litet längre borde man inte rusa genom livet. Åtminstone inte efter 55. Det är en bra ålder att börja sakta ner på tempot, inte mycket men litet. Nästa nedtrappning är lagom vid 60 för att bereda sig för pensioneringen. Att jobba till 68 är absolut helgalet, det passar bara de enstaka mänskor som till 100 procent lever för jobbet.
Vi andra kan lägga av vid 63 utan problem. Annat än pengarna då, pensionen blir ju inte så hög. Ändå har vi nog gjort rätt för oss efter 40 år i arbetslivet, eller hur?
Men ur samhällsekonomisk synvinkel vore det förstås bättre att vi jobbade till 68 och sedan dog så fort som möjligt, vi blir så dyra att hålla liv i med pension och åldringsvård.
Om framtiden ska räcka till måste man hejda sig i tid. Om man ska hinna med måste man ta det lugnt ibland. Så är det och det gäller för alla, unga och gamla. Hejdar man sig aldrig står man plösligt där handfallen och undrar vart åren försvann och vad man gjorde med dem.
Jag vet för jag har stått där, handfallen.

Framtiden vet vi ingenting om, men planerar gör vi alla, oberoende av ålder. Vi har förväntningar och glädjeämnen, upplever sorger och besvikelser. Och ibland står vi handfallna, men det går att komma igen och ta nya tag. Och kanske lära sig läxan, att hejda sig en smula.
Lustigt är det ändå att tänka hur länge man har lov att vara barn, har man förmånen att få ha sina föräldrar länge i livet är man faktiskt barn så länge de lever! Själv hör jag till dem som fick vara ”barn” rätt länge, även om rollerna blev litet ombytta till slut.
Nästa steg är att bli barn på nytt och det känns inte helt främmande, åtminstone inte när jag kryper på alla fyra och busar med familjens minsting.
Åldersnoja, nääe.