DELA

Ålands själ – eller centerns?

Aldrig har åländska kvinnor och män svikit sin stam och dess ära.

Det är så det skall låta, litet lätt svulstigt. Till detta kommer en klarögd ungdom, redo att offra livet för fosterbygden. Att många emigrerade för att fosterbygden inte kunde försörja dem räknas liksom inte.

Varför nu detta? Varför dra löje över gamla värderingar?

Jag läste om Jörgen Petterssons åländska folksjäl. Han har gått hundratals år bakåt i tiden och kommit till just det; aldrig har stammen svikits.

”Ålänningarna har inte bekänt sig som svenskar och inte som finländare utan rätt och slätt som ålänningar.”

Det låter litet som: Svenskar är vi inte längre, ryssar vill vi inte bli, låt oss alltså vara finnar”. Det var i Finland efter 1809.

Vad ålänningarna har bekänt sig som de senaste seklerna kan inte jag vittna om. Men för hundra år sen löd en ledare i lokaltidningen ”Finland fritt – Åland svenskt”. Inte åländskt.

Vid samma tid hölls en namninsamling om anslutning till Sverige. De ivrigaste kom till att 96 procent skrev på. Aningen mindre ivriga forskare har kommit till 63 procent. Oberoende vilket så ville långt över hälften av ålänningarna bli svenskar.

Jag hör protesterna. Det var ju för att inte bli finnar som man ville till Sverige. Eller så var det för att man inte visste vad en ung nation som Finland skulle ta sig för medan det satt en trygg, konservativ kung i ledningen för Sverige.

Det var intressanta tider som kan belysas ur olika vinklar. Men vad har detta eller seklerna före med kommunernas socialtjänst att göra? Och folksjälen?

Folksjälen överlevde under rysk överhöghet. Den klarade av att inte få återförenas med Sverige. Men den klarar inte av att ändra kommungränserna?

Jag tror mer om den än så. Däremot kanske centerns själ får sig en törn.

Filosofen Johan Wilhelm Snellman drev på det hela med hegelianskt grundade tankar om att det finska folket måste väckas till insikt om sin egen särart. Välkända är hans ord om att ”Svenskar kunna vi icke vara, ryssar vilja vi icke blifva, låtom oss vara finnar!”. Även i Finland skedde därmed ett slag bortträngning.

Uttrycket ”Svenskar äro vi inte längre, ryssar vilja vi inte bli, låt oss alltså bli finnar!” har tillskrivits Adolf Iwar Arwidsson, men det var inte så här enkelt som finskheten och det särskilda finska medborgarskapet fick sin början.