DELA
© Nya Åland

Åland Pride – ljuset i den heteronormativa tunneln

Det var vår och jag gick i andra klass. Det var ganska kallt fortfarande, men den dagen hade jag ändå tjatat till mig att få ha på mig min nya jeansjacka och gympaskor. På skolgården fanns ett bollplank som man sköt fotboll mot. Den som missade åkte ut, men eftersom jag hade både en fotbollsspelande bror och far i familjen hade jag bra bollsinne.
Jag hade också glasögon, för korta byxor som jag hade ärvt av min bror och var ganska blyg. En perfekt hackkyckling med andra ord. När vi just skulle gå in från rasten kom en av mina klasskamrater fram till mig och sa:
– Sara i 3B har sagt till alla att du är lebb.
– Jaha, sade jag bara och fortsatte mot klassrummet.

Jag hade ingen aning om vad lebb betydde. Men efter att ha sett alla i 3B stå och viska och peka på mig förstod jag snart att det inte var något man ville vara. Att det var något fult.
När jag kom hem senare på dagen frågade jag min mamma vad lebb betydde. Hon sa rakt och enkelt att det är när en tjej tycker om en annan tjej, men jag förstod fortfarande inte.
Jag tyckte ju om tjejer. Det var ju mest tjejer som jag lekte med och min bästa vän var tjej. Klart att jag tyckte om tjejer.
Det var inte förrän dagen efter då jag hörde att Sara hade sagt till alla att jag hade försökt pussa henne i hissen som jag fattade att det handlade om sexuell kärlek och att det enligt hela skolan inte var okej. Jag hade inte ens reflekterat över att det skulle innebära något fel förrän den dagen.

I dag, nästan 20 år senare, har jag själv barn. Ett barn som också ska gå i andra klass och få höra alla de saker som jag fick höra.
Och jag tänker mycket på vad jag ska göra för att få honom medveten. Medveten om att det är precis lika okej för en kille att vara ihop med en kille som att vara ihop med en tjej.
Att det är självklart att alla är lika mycket värda oavsett vilken sexuell identitet man har.
Och jag ryser lite, därför att jag tror att jag kommer att bli motarbetad. Av samhället, skolan och andra föräldrar.
Jag tror att de vuxna fortfarande kommer att skämta om bögar runt matbordet när barnen hör eller inte våga låta sina söner leka med dockor för att lättare kunna trycka in dem i en heteronorm.
Att de inte kommer att tänka efter. Jag hoppas verkligen att jag har fel. Åland Pride har gett mig lite hopp i alla fall.