DELA

Åland Light – den grundläggande upplevelsen

När jag numera kommer hem på loven finns det ett par saker som är helt nödvändiga för att jag ska få Ålandsupplevelsen.

Det handlar om de på olika sätt mest betydelsefulla elementen. Kalla det en uppladdningsritual eller ett återbesök till mina rötter eller helt enkelt ett år på Åland komprimerat till sådär två månader. Mycket måste skalas bort och därför blir de här sakerna så mycket viktigare.

Varje grej har blivit symbolisk och representerar på något sätt någon period eller händelse från mitt ”tidigare liv”. Riktiga traditioner spelar inte lika mycket roll. Jag skippade med nöje midsommarfirandet, mat och fest och stång och allt, för att se The Libertines och The Jesus and Mary Chain i Tilburg. Men om jag inte får gå från Mariebads ångbastu till Adlons pizzeria någon gång i sommar kommer året liksom inte vara komplett.

En bekant har en gång sagt att varje gång han går genom Strandnäs på natten känns det som om hans själ tar ett bad. Under de fem år jag har hängt där har jag utvecklat en liknande känsla för stället. Det är något helande med att gå förbi ett tomt och tyst Nabben, längs de små gatorna, svänga över Strandnäs skolas grusplan och förbi Sandåsens handelsträdgård.

Medan Tombos fanns sprang vi alltid dit just innan stängningsdags för att slänga i någon tjugocentare i Jokeri Pokeri-maskinen och köpa nudlar. Efter att Tombos stängde har vi aldrig ätit nudlar på riktigt samma sätt. En bit av symbolvärdet var borta. Numera spelar vi bort våra tjugocentare på Select men det är aldrig lika kul.

En vän och jag satsar i år istället på att återskapa en händelse från en skolavslutningskväll när vi köpte kebab och drack lonkero på det så kallade Pissberget vid vattentornet. Eftersom vi båda är lediga samtidigt rätt sällan kanske det får bli samma kväll som vi hänger i Gustaf Erikson-trädgården och äter nötter, något som vi egentligen först började med senare.

Alla mina ritualer handlar inte om att äta, även om mammas mat är en av grundpelarna i Åland Light-upplevelsen. Att promenera på skogsstigarna i Jomala är ett krav; att stå utanför Rockoff och halvsarkastiskt skrika med när Farbror Fläsk kör ”Living on a Prayer” ett annat.

Och om jag inte hade fått hoppa in på Nyan åtminstone en gång tror jag det hade känts väldigt tomt.