DELA

Akta dig! Sprit gör dig ful!

I söndags var jag och handlade några grejer som jag glömt på Hallen. Bakom mig i kön stod tre ungdomar, knappa tjugo. En klen liten kille vars jeans hängde nedanför rumpan och blottade hans mörkbruna kalsonger. En tjej med stripigt blont hår och stuprörsjeans. En lite större kille med keps. Det var vad jag uppfattade.
Medan jag plockade mina mandariner och mitt ris i kassen betalade de för sitt flak med mellanöl, gick ut och tände var sin cigarett. De var inte berusade, förargliga eller på något sätt störande. De såg nöjda ut, och såg förmodligen fram emot en eftermiddags stilla öldrickande.

Jag vet inte varför, men åsynen av dem gjorde mig nedstämd. Jag önskar att de hade köpt mat i stället. Jag önskar att jag inte sett framför mig hur en mager lite flicka med stripigt hår ser ut efter några öl, eller vad som kan hända med henne när hon slocknar.
Jag önskar att jag inte sett det där you tube-klippet från sjömansskolefesten.

Jag vet. Jag är medelålders, medelklassmamma. Jag är så präktig att det är fånigt. För mig är en söndag eftermiddag en välsignad frizon då jag kan laga mat utan att ha bråttom.
Jag dricker aldrig på det där målmedvetna sättet, med målsättningen att bli full. Jag minns inte längre varför man skulle göra det. Kanske hade det något med rastlöshet att göra, med tomma timmar och längtan bort. Kanske var det gemenskap?

Till och med då, i ungdomen, var jag den som gick hem tidigt. Inte ens då ville jag se mina vänner förgrovas och förnedra sig. När jag blev gravid med min äldsta son var jag tvungen att gå hem en nyårsafton, för jag stod inte ut med att på helt nyktert huvud se på festen.
Jag ville bara hem med mitt lilla liv i magen.

Vi talar inte så ofta om detta, att alkohol får människor att bli obeskrivligt fula och korkade. Själv känner man sig både snygg och smart, men i verkligheten hänger ansiktet slappt, rörelserna är klumpiga och oprecisa. Man ler inte längre, man flinar. Man skrattar inte längre, man flabbar.
Hur det känns och hur det verkligen är, blir två skilda saker.

Jag önskar att de där tre på Hallen kunde se sin persikohy, sina unga, fasta armar, sina smala ryggar, och älska sig själva. Jag hoppas att de är rädda om sin ungdom och styrka. Att de ser att de är värda bättre än att ligga halv medvetslösa av en dum, ful drog.
Eller, om inte, att också de hinner bli medelålders och kloka och rädda som jag. Och bara sippa vin till middagen.

NINA FELLMAN