DELA
© Nya Åland

Afghanska kvinnor i krigets skugga

Vi finländska kvinnor klagar ibland på att vi har det svårt. Vi har svårt att kombinera vårt arbete med vårt familjeliv. Vi har valt fel make. Vi får inte jobb.
Men det finns kvinnor i krigets skugga som har det värre.

År 2011 ansågs Afghanistan, enligt undersökningen Trust Life som Reuters gjorde, vara det farligaste landet att leva i om man är kvinna.
På andra plats kom Kongo och på tredje plats Pakistan.
Faktorer som talade till Afghanistans nackdel var det utbredda våldet som riktade sig mot kvinnorna, den bedrövliga hälsovården och fattigdomen.

Jag träffade en afghanistansk kvinna under min tid som aktiv i UN Women i Vasa. UN Women arbetar för drägligare villkor för kvinnor i utvecklingsländer.
Hon kom till Finland som flyktingkvinna. Hon var en gång i tiden rektor för en flickskola. Men efter att de islamistiskt fundamentalistiska talibanerna tog makten 1996 stängdes flickskolan. Hon togs tillfånga, men lyckades fly. Hon började om från början. Hennes universitetsexamen gällde inte i det nya landet.
Kvinnorna i hennes hemland blev tvungna att börja bära burka och följas av manliga släktingar om de begav sig ut i offentligheten. Använde de sig av nagellack kunde de få fingrarna avhuggna. Deras skolgång var väldigt begränsad. Ville de jobba fick de bara jobba inom sjukvården.
I dag är inte längre talibanerna, som har sitt ursprung i afghanistanska flyktingläger i Pakistan under den sovjetiska ockupationen av landet 1978-1996, vid makten. Den nya regimen sedan 2001 är också islamistisk, men inte fundamentalistisk.
I dag försöker de nya makhavarna skapa rättvisa i landet. Men det finns en risk för att talibanerna igen träder fram ur skuggorna.
Skolorna har öppnats igen för flickornas del.
Men kvinnornas försök att återerövra världen utanför hemmets lugna vrå är trevande. Det finns till och med afghanistanska föräldrar, som inte vill att deras döttrar ska utbildas av män.

I dag kan 43 procent av männen och 13 procent av kvinnorna läsa.
Man kan bara föreställa sig hur splittrade dessa kvinnor måste känna sig. Emellanåt får de lämna hemmet ensamma. Emellanåt stängs de in igen.
För att inte tala om vilka splittringar det måste finnas inom familjer, och mellan mer konservativa och mindre konservativa män. Missnöjet jäser, ilskan ska ut, våldsspiralen stiger.
Man kan också gissa att det kan finnas stora klasskillnader i detta land, eftersom bara ett fåtal kan läsa och skriva. Med andra ord lever flertalet som analfabeter liksom den stora massan i vårt eget land gjorde för länge sedan.
Detta är något att tänka på när vi klagar.

Nina Häggblad