DELA

Absurd idé snart borta

Fem veckor av min hemester (ni noterade stavningen?) avnjöts planenligt inom en mycket snäv radie i Geta, med tillfälliga rusningar till Mariehamn för påfyllning av förråden.
Ingen dusch alltså, inga speglar, knappt några kläder, och ingen spoltoa.

Efter hemkomsten tog det några dagar innan jag slutade överväldigas av det vita porslinet i toastolen och det fullkomligt absurda i att skita i dricksvatten.
Tänk nu. Ute i världen finns det människor för vilka varje droppe vatten måste bäras långa sträckor, som sparar och sparar och jublar när det regnar. Det förs krig om tillgången till vatten, för utan vatten finns inget liv.

Här sätter vi stora resurser på att rena vatten i en påkostad anläggning. Dit rinner allt. Diskvatten, dagvatten från gatorna, duschvatten och toalettavfall.
Samma rena vatten som vi dricker sätter vi oss och bajsar i, och sen renas det igen. Det dyrbara vattnet blir bara ett transportmedel för allt möjligt avfall.
Undrar om vi inte tänkt lite fel där?

Ett utedass kan förvisso vara en rätt överväldigande upplevelse en stekhet dag i juli när vinden inte hjälper till att skingra ångorna. Jag tror inte alls att det är lösningen på problemet, men om människan kan flyga till Mars, bygga kärnkraftverk och få datorer att funka, då måste det gå att hitta på ett bättre sätt att ta hand om avfall än att blanda ut det i vatten.
Kom igen, uppfinnare. Starka luftströmmar i rören? Förfrysning? Förbränning? Mikroexplosioner? Någon fiffig människa kunde bli stenrik på dethär. Någon kanske redan har kommit på hur man ska göra men inte får det genomslag han/hon borde, för att vi tycker att vattentoaletter är så helt naturligt.

I en elegant åsnebrygga över till mitt andra ämne för dagen, att byta perspektiv. Det som behövs för att man ska ifrågasätta det självklara och se nytt. Det har jag gjort jättemycket i sommar. Först smultron, sedan blåbär, sedan hallon.
Jag funderar rent av på att skriva en bok om alla kloka tankar man drabbas av när man plockar bär. Som, hur långt är man beredd att gå för chansen att hitta ännu fler bär? Hur man kan hitta nya jättestora blåbär om man tittar på buskarna ur en annan vinkel, snett nerifrån. Hur vissa buskar har små, små torra bär och andra stora saftiga bär. Varför de minsta bären ofta är de sötaste.
Det är ingen ände på möjligheterna till paralleller med den mänskliga existensen. Varför, på allvar, är bären på andra sidan diket alltid större?