DELA

4000 dagar – en satans tur

I förrgår blippade en av de många apparna i telefonen till. Appen i fråga heter Big Day och är en app som räknar upp eller ned från stora händelser. Exempelvis har jag noterat datumet för nästa semesterresa, den är tack och lov bara 80 dagar bort.

Men i måndags blippade den till av en helt annan anledning. Den meddelade att det just måndagen den 16 mars i nådens år 2015 var exakt 4 000 dagar sedan jag och min älskade hustru Linda-Marie träffades.

Sånt får en att fundera.

Jag fick tidigt i vårt förhållande förklarat för mig av min mormors fästman Albert att jag ”hade haft en satans tur” som träffat en så vacker och trevlig åländska. Jag höll förstås med, men kanske mest på det där sättet som man håller med väldigt gamla människor som vill dela med sig av sin visdom på ett sätt som inte alltid synkar med ens eget sätt att ta till sig sagda visdom.

Icke desto mindre är det något som vi brukar återkomma till, och inte minst mina föräldrar brukar påminna mig om det.

När man tittar i backspegeln som reflekterar 4 000 dagar finns det en hel del frågor att ställa. Framför allt: hur har det här kunnat hålla?

Bara för att ta ett axplock av tillfällen som borde kunnat fälla vilket förhållande som helst:

– Det började illa. Vi började först att snacka på internet, och när första träffen i verkliga livet skulle ske hade jag just återvänt från en resa till Capri. Dessvärre hade jag där snubblat och slitit av en sena i fotleden. Så jag linkade av Eckerölinjens färja med en sko och den andra foten lindad och nedstoppad i en toffla. Inget vidare första intryck. Men det funkade. Vi var till och med på Arken samma kväll.

– Den gången då jag slog högernäven i väggen så hårt att handen gjorde ont i ett par dagar. Anledningen: AIK gjorde mål. Linda-Marie såg lite skräckslagen ut, men stannade.

– Första kräftskivan med svärföräldrarna. Behöver inte gå in på detaljer. Och dessutom var det Linda-Marie som fyllde glasen.

– Pappaledigheten med Signe. Förstörd på grund av jobbet. En omorganisation på Aftonbladet gjorde att telefonen var klistrad vid örat i veckor.

Och lite mer allmänna och återkommande olater:

– Förmågan att skjuta upp saker. Jag är världsmästare på att skjuta upp det som inte behöver göras just där och då. Som att diska. Som att dammsuga. Som att tvätta. Det finns ju så många roligare saker att göra.

– Den egna världen. Chefredaktören är lite för ofta insjunken i sin egen värld för att alltid höra på vad som sker runt om honom. Kan nog bli lite ensamt för er andra, där runtomkring.

Men trots detta har det gått. 4 000 dagar. Vi siktar på minst det dubbla och konstaterar att han hade rätt, Albert:

Jag har haft en satans tur.