DELA
© Nya Åland

110 åländska ansikten

Nu har Inga Heller hört Mendelssohns Lovsång både i Alandica och i Gustaf Vasa kyrka i Stockholm. Båda var hänförande. Kyrkan mest. Musiken matchade marmorstatyerna och målningarna uppe i takvalvet. Blomstatyetter i marmor är faktiskt just det enda som Inga Heller saknar i Alandica. Ljudet var inte så stumt som i Alandica heller. Tydligen var där i kyrkan något som musiker kallar fördröjning. Fyra sekunders, hördes det. En efterklang av Guds nåde rent ut sagt.
En avancerad musikrecension lyder som följer. Det räcker med två ord: Himla fint!

110 körsångare från Åland hade tagit sig till Stockholm i lördags för denna konsert, och nej, det var visst inte de som samma kväll stod och viftade med flaggor på Melodifestivalen på Globen. Som gobbin trodde.
I Gustaf Vasa kyrka satt han och hon och glodde på sångarna, 110 stycken. Det väckte vissa frågor.
– Undrar om alla åt i buffén på Rosella? Rymdes de?
– Självklart, svarar gobbin. Det behöver du väl inte sitta och oroa dig över nu. Schhh!
Det var ju sant.

Sedan dök nästa fundering upp.
– När man sitter och ser på en kör så är det alltid vissa ansikten som man fastnar vid. Det är personer med utstrålning, de har ansikten som lyser. Andra liksom syns inte alls. Och det handlar inte bara om de ser glada ut.
– Sant. Schhh!
Sa gobbin.
– Och så efter en timme när man sett och sett på kören så upptäcker man ansikten som man inte alls sett tidigare. Märkligt!
– Tyst nu!

Då började hon fundera över hur många av de 110 sångarna hon kände. Eller kände till, rättare sagt. Hälften kanske.
Många yrkeskårer var representerade, mest lärare, köpmän, sjöfolk och bibliotekarie, och så i flera fall två av vardera yrkesgruppen; två tandläkare, två journalister, två jurister. Hon tänkte – fortfarande i tysthet – på hur väl inrättat livet är i en småstad. Där stod personer som servat henne och familjen på alla upptäckliga vis, en man som sålt en kamera åt henne, en kvinna som undervisat hennes barn, en kvinna som hjälpt henne tillrätta på bibliotek och tandteknikern som lagat en vit framtand åt henne.
– Så bra balans det är i den småstad med alla yrken, sa hon.
Detta var efter konserten.
– Jamen, tänk om alla hade velat bli tandläkare i Mariehamn, fortsatte hon. Hur skulle det sett ut? Eller om alla velat bli hårfrisörskor?
– Då hade vi inte fått mycker mat på bordet, konstaterade gobbin.
– Men vi hade varit väldigt snygga i håret, påstod hon. Tänk den som absolut vill blir tandtekniker i Mariehamn, men antingen måste flytta bort eller byta arbete.
– Dem är det synd om.
– Man hör liksom aldrig talas om någon sådan person heller. Det verkar alltid bli balans. Det är rent gudomligt.

Fotnot: Ytterligare en chans finns att höra verket Lobgesang – den 10 juni i Åbo.