DELA
© Nya Åland

Som en ketchupflaska

Först kommer ingenting. Sen kommer ingenting. Och så kommer allt på en gång.
Det är så sommaren ser ut på Åland. I år kom dessutom sommarvädret samtidigt som allt annat.
1 400 personer njöt av körsång på Torget i tisdags. 1 400! Kvällen före fanns 800 på plats. Hur många blir det i kväll, och i morgon?
Det handlar om Körkampen, som är insprängd i Paf Carnival de kvällar det inte spelas VM-fotboll. Den ursprungliga planen var antagligen att ordna något så Torget inte skulle ligga öde under mellandagarna. Men frågan är vilka dagar som sist och slutligen är mellandagar.
Och så undrar man naturligtvis, åter en gång, hur folk räcker till för alla evenemang.
I juni var det orgelfestival, som inte konkurrerade med så väldigt mycket annat. Bra var kanske det med tanke på vädret.
I juli har vi Paf Carnival nio kvällar i rad. Det har varit cirkus, det är teater, det är Island in the sun-festival på Jurmo (trots att festivalen lades ner i fjol!), det är skutträff i Degerby och sjödagar, fem i rad, i Mariehamn. Det är Rockoff i nio dagar, premiär för en nyskriven åländsk opera, pridefestival, jazzfestival i fem dagar, vikingamarknad och massor av annat.
Det är fullt ös hela juli. Sen är det i stort sett slut.
I augusti ordnas Katrina kammarmusik i fem dagar, det är kulturnatt i Mariehamn, Kökardagar, Röda korsmarknad, jazz i Degerby och triathlon i Käringsund. Men när evenemangen i juli fyller 18 spalter i Nya Ålands sommarbilaga, där utbudet listas så räcker det med sju spalter för augusti och 6,5 spalter för juni.

Avsikten med de många evenemangen är till en del att roa ålänningarna själva, men framförallt att locka turister. Men varför allt på en gång? Det har i decennier talats om säsongförlängning, om att få hit besökare också på vår och höst. Men utvecklingen går mot det motsatta, att koncentrera allt till en så kort tid som möjligt.
Det kanske är rätt tänkt, att folk kommer för att det finns något för var och en i familjen. Jag minns från långt tillbaka i tiden en promenad genom Montmartre i Paris när vi plötsligt fanns i ett område där alla butiker bjöd ut tyger och sytillbehör. Varenda en.
”De tar ju livet av varann”, var min spontana reaktion. Men där, i hörnet av Montmartre, resonerade man precis tvärtom: Genom att samla ett stort utbud på ett litet område drog man till sig en stor kundkrets. Det kunden inte hittade i en butik fanns kanske i butiken intill. En win-winsituation, även om uttrycket inte var uppfunnet på den tiden.
Det är bara det att medan tygbutikerna finns där de finns året runt så finns här inte så många evenemang att locka med under de elva månader som blir över. Det finns säkert utbud nog för den egna befolkningen, men vem fyller hotellen och restaurangerna?

Fisketurismen, som är en inte bara välkommen utan livsviktig säsongförlängare i stugbyarna, hotas av minskad tillgång på fisk. Påstås det. Vad lockar Åland med om fisken tar slut?
Johan Mörns idé med eremitstugor är intressant och kan garanterat locka en del. Men hotellen fyller man inte.
Så vad?
Skördefesten i september är en underbar tillställning, som får massor av folk i rörelse. Och som inte kan ordnas mitt i högsommaren! Litteraturdagarna på vårvintern är inte heller beroende av sommar och sol. Vad mer finns det utanför juli som kunde locka? Lillajulmarknaden på Jan Karlsgården borde ha potential. Varför inte kombinera med julbord på Rosella för folk västerifrån, en julpaketresa som också kunde inkludera övernattning.
Men det räcker inte. Borde man trots allt satsa på en spridning av evenemangen? Är det otänkbart att locka folk till Rockoff i augusti? Och Vikingamarknaden, är den oflyttbar?
I vilken mån får olika jippon evenemangs- och andra bidrag och är det i så fall förmätet att föreslå att bidraget betalas om jippot ordnas en vecka eller två off season?
Diskussionen är inte ny. Men än så länge har den inte lett till någonting alls. Hur ser Visit Åland på problemet? Eller är det kanske inget problem?

Harriet Tuominen