DELA
© Nya Åland

Socialvårdsreform första steget mot färre kommuner

Gamla, dementa, handikappade och missbrukare.
Barn och ungdomar.
Sjuka.
Där har vi de största kostnadsposterna i vårt samhälle. Det är dit alla pengarna går. Det är det politik till stor del handlar om.
I den slutrapport för socialvårdens utveckling som presenterades förra veckan konstateras att framtidens socialvård blir för dyr. Bryter vi inte mönstret med en galopperande kostnadsökning hamnar vi i avgrunden.

De två modeller som presenteras i rapporten går i all enkelhet ut på:
1. En socialvårdsmyndighet under landskapsregeringen, som finansieras genom minskade landskapsandelar till kommunerna samt skatter (som upptas antingen kommunalt eller genom landskapsskatt). Kommunerna slipper det övergripande ansvaret för social- och missbrukarvård.
2. Ett kommunalförbund, ett utbyggt Ålands omsorgsförbund, enligt samma organisationsprinciper, så att alla kommuner har representation och påverkningsmöjligheter i de styrande organen. Kräver ett omfattande kommunalt samarbete.

Bägge modellerna förutsätter insikten att det finns funktioner som måste/ska centraliseras som i dag sköts av var och en kommun för sig. I rapporten ligger tyngdpunkten inte på kostnadsinbesparingar, utan på hur man genom en centraliserad ledning kan få tid och resurser för övergripande planering, förebyggande arbete och samordning.
Ute i kommunerna, i alla kommuner, är detta en bristvara. Om man knappt har näsan över vattenytan vad gäller den löpande verksamheten, då blir inget gjort av det som kunde spara pengar eller skapa utrymme för förbättringar i framtiden.

En socialvårdsmyndighet på landskapsnivå är en intressant modell, mycket intressantare än alternativet med ett utbyggt kommunalt samarbetsorgan.
Kommunala samarbeten, även de väl fungerande som Ålands omsorgsförbund, lider av en otymplighet i beslutsfattandet, en långsam beslutsgång och ett demokratiunderskott för de små kommunerna, som naturligtvis blir överkörda av de stora i alla avgörande frågor.
Dessutom blir det ohjälpligt så att man i kommunala samarbetsorgan sitter och vaktar sina revir snarare än att resonera i helheter.

En socialvårdsmyndighet är, naturligtvis, ett första steg på vägen mot en kommunsammanslagning. Kanske är det rentav den enda vägen framåt, en väg som dessutom inte förutsätter det sista steget, en Ålands kommun.
Kanske blir det så att viktiga kommunala funktioner en efter en plockas upp till landskapsnivån för att det blir det enda ekonomiskt och funktionellt försvarbara, men att kommunerna ändå blir kvar som någon slags dekorativ lokalfärg som man inte vill släppa på trots att det inte finns något kvar att bestämma om.

Själva kärnfrågan – hur ska vi ha råd med ett tryggt och bra liv för våra gamla, våra sjuka, missbrukarna, omsorgstagarna, har härmed inte besvarats. Kanske har diskussionen inletts, i och med denna rapport som kopplar strypgrepp på problemet.

Nina Fellman

nina.fellman@nyan.ax