Snart är stunden när utvecklingen måste vända
Har Sottunga en framtid?
Frågan är svår att ställa.
Det är med en överväldigande känsla av sorg man ser bilderna från den fräscha, nyrenoverade skolan, och läser om de tre eleverna som går där i år, och det ofrånkomliga beslutet att stänga Sottunga skola nästa år.
Det var inte centraliseringen, eller kommunsammanslagningarna eller ens försämringar i skärgårdstrafiken som stjälpte Sottunga, utan kanske att mer inte gjorts under lång tid för att garantera en likvärdig kommunal service på hela Åland. Kanske hade det sett annorlunda ut om det faktiskt blivit av för tio år sedan att slå ihop skärgårdskommunerna och införa en garantinivå för servicen i kommundelarna.
Nu är det så, och det finns inget sätt att komma runt det, att kommunal service inte är densamma över hela Åland. I vissa kommuner med mera pengar och mera människor, fungerar saker bättre, det finns ett bredare utbud och flera möjligheter att tillgodogöra sig utbudet.
Det är inte så att Sottunga är en sorglig och död plats att bo på. Det är vackert, det är fridfullt, det finns traditioner och det finns livsglädje, men när kommunsekreterare Kennet Lundström beskriver framgångsfaktorerna för kommunen så är en av sakerna han nämner åldersintegrerade volleybollen på onsdagar.
Det är fint, men det räcker inte.
Dagiset är tomt. Skolan stänger. Inflyttning hindras av att det inte finns jobb. Alla som bor på Sottunga jobbar, men kommer det nya personer dit (till exempel flyktingar) så finns det inget att söka.
Den fråga man måste ställa sig, fast man inte vill, är om det finns en väg tillbaka till ett livskraftigt skärgårdssamhälle på Sottunga, och vad som skulle krävas för att det skulle hända?
Egentligen är det mycket enkelt.
Det som krävs är arbetsplatser, och inte sådana som går ut på att vårda eller administrera varandra, utan en arbetsplats som är produktiv och genererar inkomster och också ger skatteintäkter. För Sottunga skulle det räkna med en större arbetsplats för att det skulle vända för hela kommunen.
Det är näringspolitik på basnivå, om det fanns kraft eller resurser i kommunen att driva en sådan.
Det behövs inga utredningar eller visioner eller konsulter för att konstatera detta.
Många, många mindre skärgårdssamhällen på den finska och den svenska sidan har drabbats av samma öde, att långsamt tyna bort som levande samhälle, och så småningom bara finnas för några få fastboende och de sommargäster som älskar sin plats på jorden på Sottunga fyra veckor varje år.
Nu finns det kanske några som blir förnärmade och känner sig påhoppade av denna text, som upplever att man inte ska måla fan på väggen, utan lyfta fram det positiva.
Problemet är att detta är analysen, inte förhoppningen. Med hjärtat sörjer man över varje ljus som slocknar på platser där människor bott sedan urminnes tider. Med hjärnan inser man både att tiden börjar rinna ut för att vända utvecklingen, och att ingen ännu lyckats hitta de företag som skulle gå bäst om de etablerade sig på en ö i den åländska skärgården.
