Snabba på kommun-beslut, snart är det valår
Ibland när man lagt nät är det som kommer upp en trasslig härva av tång och skit, skräpfiskar som trasslat in sig så in i bomben, en död abborre och en massa jobb för ingenting. Ibland hänger näten slaka fast man lagt på bästa stället.
Och nån gång ibland får man lyfta in famn efter famn av sprattlande, doftande mat i nät som kommer att låta sig redas upp utan större möda.
Reformen av det åländska kommunsystemet känns som det förstnämnda. En massa, massa jobb för en massa massa trassel, och i slutändan en död abborre. Två steg framåt och stora planer, sen ingenting och ingenting och tre steg bak på grund av något småttigt och fånigt.
Ta samarbetet Finström-Geta om en gemensam byggnadsinspektion. Eller det partipolitiska gnölandet om vilken organisationsform för socialtjänsten som är lämpligast – en diskussion som inte har så mycket med slutresultatet att göra som vem som kan få ta åt sig äran för att det blir något.
Om man i dag skulle sätta sig vid rent bord, och börja fundera på hur kommunal service bäst kunde organiseras på Åland, hur skulle det då se ut? Vad skulle man tycka var viktigast?
Skulle det vara att placera småpåvar i varje hörn av Åland som sitter och vaktar på sina egna revir och territorier, som räknar gamla oförrätter som guldskatter, och inget hellre vill än att sätta krokben för grannen, för att det ändå känns bättre om det går dåligt, bara det går sämre för någon annan?
Skulle man verkligen täckas prata om illa om dem som bor i grannkommunen och vilka egenskaper man tillskriver dem? Skulle man stänga in sig bakom kyrksocken-gränser från medeltiden och betrakta dem med misstänksamhet som några kilometer bort tycker att en gemensam planering kunde göras av markområden som angränsar till varann på varsin sida av kommungränsen?
På den politiska nivån sker det ändå saker. Små saker, men ändå. Där samlas kunskap om vad som borde göras, siffror och statistik om hur befolkningsutvecklingen ser ut, förslag på hur service kunde se ut. Det är inte lätt, men det finns trådar att dra i.
Problemet som nalkas nu är valåret, och den envetna viljan att inte förstå eller fråga eller fördjupa sig, utan att veta att allting blir till det bästa om det blir som förr. Den finns vida utbredd både bland tjänstemän och kommuninvånare.
Under ett valår blir nämligen våra politiker mer konservativa och ängsliga. Öronen växer i samma takt som ryggraden slaknar, och så är vi snart där igen. Det ena framåtsyftande förslaget efter det andra läggs i malpåse, för att inte valet ska råka handla om placeringen av en enskild skola eller storleken på en enskild enhet.
Det är frågor som man kan förlora valet på om inte både den som förklarar och den som lyssnar gör det på allvar.
Får man alltså uttrycka ett önskemål. Det skulle i så fall vara att alla som funderar över framtiden, kommunerna och Åland, skulle ställa sig såsom på ett berg och blicka ut över nejden. Det blir inte bra längre om vi inte hittar breda samarbeten. Hela Åland sammantaget är mindre än en liten fastländsk kommun.
Låt oss inte vara så futtiga. En stor fångst som ska delas är ändå bättre än egna nät utan fisk.
