DELA
© Nya Åland

Smart telefon brukas osmart

Nu ska jag berätta en sedelärande sannhistoria om det moderna samhället.
Modernt som i mobil av smarttelefonmodell.
Ni vet den där ganska stora, platta, rektangulära svarta saken som alla pillar på hela tiden och jämt nuförtiden. Som stjäl föräldrars uppmärksamhet så att barnen hinner växa en decimeter sedan mamma och pappa såg dem sist.
Den saken som barnen pluppar ner i toastolen i ett obevakat ögonblick. Och som stjäls stup i ett eftersom mobilen av det rätta märket är något så in i vassen dyr och innehållet dessutom kan leda tjuvarna till oanade gömmor.

Häromsistens
var ett gäng idrottare i Sverige på tävling. De klädde om sig färdigt och hade väskorna packade till den välbehövliga bastun efteråt. Bilen parkerades, låstes och tävlingen genomfördes.
När så tre trötta och svettiga herremän efter fullgjort värv skulle sätta sig i bilen var låset uppbrutet. En bastuväska med innehåll hade fått tjänstgöra som tjuvgömma som allt av värde hade rafsats ner i innan den bars bort.
I bastuväskan fanns plånboken med kreditkortet och den alldeles nyköpta, dyra smarttelefonen. I telefonen fanns, visserligen krypterad, koden till kreditkortet.
Nu anar ni vad som ska komma, eller hur?
Också de andra plånböckerna och en telefon hade tjuvarna fått med sig.
Med den enda telefonen som fanns kvar i en ficka – naturligtvis av stenåldersmodell och utan värde – lyckades den väsklösa men inte rådlösa lokalisera en gammal bekant som, trots att det var lördagskväll, råkade vara hemma och som hade lite kläder och en slant att låna ut.
Koderna spärrades, men för smarttelefonägaren var det redan för sent. Tjuvarna hade förstås knäckt kryptot och alla pengar var borta.

Det
är precis så här vi gör, vi omoderna människor som förväntas klara oss i det moderna samhället.
Vi har viktig information i telefonen, till exempel de miljoner olika lösenord vi behöver för att alls kunna överleva i e-åldern..
Vi har (om vi är lyckligt lottade) för mycket pengar på vårt konto som är kopplat till kortet som ligger löst i en ficka eller fullt synligt i plånboken.
Vi har bankkoderna lite här och där, lätta för tjuvar att hitta. I bakfickan till exempel.
Vi täcker inte för siffrorna när vi tar ut kontanter i bankomaten (jo, ibland behöver man faktiskt vanliga pengar).
Vi har den vanligaste fyrsiffriga pinkoden av alla i våra elektroniska hjälpmedel.
Vi får, kort sagt, ganska långt skylla oss själva när illasinnade människor är i farten och det går på tok.

För
vår bestulne bekant gick det ändå bra i slutändan fast det var oherrans mycket jobb med att få allt på grej. Banken betalade tillbaka pengarna och inte minst jag lärde mig en viktig läxa.
Det tänker jag att också ni gör.

Annika Orre