DELA
© Nya Åland

Smakbyn får flankstöd av justitieministern

Spelar det någon roll att Åland var svenskt innan det blev ryskt och sedan finskt?
Är det någon som bryr sig om hur det var förr och varför?
Provokativ fråga kanske, men hur lyder svaret?
Ryskt har Åland aldrig varit. Inte heller finskt. Men nog befunnit sig/ finns inom respektive lands gränser. Och bär på arv från de olika epokerna.
Är de värda att spara?

Justitieminister Anna-Maja Henriksson (SFP), samtidigt Ålandsminister i den sittande regeringen, har i slutet av rötmånaden dragit igång en intressant debatt på rikssidan om bevarande. Ministern är medlem av fullmäktige i Jakobstad, där man vill bygga nytt vid torget. Tomtägaren vill ersätta ett gammalt hus med ett nytt och högre, ett hus som enligt museiverket inte passar in i miljön.
Enligt justitieministern har museiverket för stor makt. Hon anser att om en kommun enigt går in för något så måste kommunen få bestämma. Det är visserligen bra att museiverket slår vakt om kulturarvet, säger hon, men konsekvenserna kan ibland bli negativa, de kostar.
Det här är inte helt okontroversiella åsikter från en justitieminister, som möjligen har uttalat sig i egenskap av ledamot i fullmäktige. Men som samtidigt säger att hon är beredd att ändra lagen – något som en ledamot i fullmäktige i Jakobstad inte kan göra.

Vad är det Ulla-Maja Henriksson säger? Jo, att det är ok att slå vakt om kulturarvet så länge det inte ställer hinder i vägen för exploatering. Hindrar man exploatering så har det ekonomiska konsekvenser – för markägaren, kanske för hela orten – och det är negativt.
Hårdraget blir slutsatsen att museiverket borde få slå vakt enbart om sådana kulturarv som ingen är intresserad av (alltså kan museiverket avskaffas).
Hur skulle minister Henriksson se på den aktuella debatten om Kastelholm kontra Smakbyn? Det lutar mycket åt att hon och Tony Asumaa (se insändare i måndags) har samma syn: Låt historien anpassa sig till dagens krav och synsätt, inte tvärtom.

Museiverket kan inte längre komma in och styra och ställa på Åland. Istället är det museibyrån som försöker hålla ställningarna. Som i Kastelholm. Men lätt är det inte.
Folk blir förbannade om de inte får ta grus på sin egen mark, bygga hus på sin egen mark och så vidare för att det gömmer sig arkeologiskt intressanta fynd i marken. Eller som i Kastelholm, där kommunen (enigt?) gärna vill ha ett hotell medan museibyrån anser att en stor hotellbyggnad konkurrerar ut slottet som den dominerande byggnaden på platsen.
Plus att det på medeltiden antagligen inte fanns hotell i flera våningar på landsbygden. Gästgiverierna var med säkerhet rätt små och låga byggnader, något som kunde förverkligas också i Smakbyn. Man kunde bygga riktigt pittoreska små – och många – inkvarteringar där. Men det kostar. Och det är enligt justitieministern negativt. Man kan förstå om paret Björklund som ägare håller med.

Var går gränsen? Vad är värt att bevara, vad inte? Spelar det någon roll om vi kan vår historia? Spelar det någon roll att Åland i tiden hörde till Sverige och att Kastelholm är från just den tiden? Kanske var slottet en symbol för förtryck, som lokalbefolkningen därför helst vill glömma. Liksom Bomarsunds fästning, vars stenar dels skeppades till Helsingfors för ett kyrkobygge, dels finns i stenfoten till åländska ladugårdar så man skulle bli av med eländet.
Om det är viktigt att veta, då skall kulturarvet bevaras. Om inte, om ingen någonsin kommer att fråga hur det var på Åland före 2010, då spelar det ingen roll hur stora hotell som byggs var. Men då kanske det saknas gäster, för vem förstår sig då på att njuta av utsikten över en gammal slottsruin?

Harriet Tuomien

redaktion@nyan.ax