Sluta mumla om subventioner – säg som det är i stället
Bästa läsare. Ni vet det där uttrycket om att något är som en het potatis.
Tänk er det rent bokstavligt. Skärgårdstrafiken är potatisen, och det är en stor fet ugnsbakad sort, het och mjölig och mjuk.
Ingen vill hålla i den.
Eller, ingen vill hålla i den där biten som handlar om den pyrande konflikten mellan fiskförädlingsföretagens behov av transporter och landskapsregeringens behov av att dra ner på kostnaderna och möta olika typer av trafikbehov.
Det som kommer fram, det kommer i undertexter om många lastmetrar och kostnader, i förtäckta hot om att lämna Föglö om trafiken inte blir si eller så, i antydningar om privata alternativ.
Så, låt oss tala klartext.
Fiskförädlingsindustrin är otroligt viktig för de åländska skärgårdskommuner där den finns. Den omsätter cirka 40 miljoner euro årligen, erbjuder många arbetstillfällen och håller den kommunala ekonomin till exempel på Föglö i skick. Den lockar arbetskraft.
För skärgårdsföretagen kostar det inte att köra fisken till och från skärgården, precis som det inte kostar för bilar att köra på landsvägar. Det är skattebetalarna som står för infrastrukturen. Skärgårdstrafiken är skärgårdens vägar. Inget snack om det.
Men. Det finns frågor. Hur mycket är det rimligt att fiskförädlingens behov styr trafiken? Till stor del är turlistorna idag anpassade efter dem? Om inbesparingar ska och måste göras, måste inte en också viktigt och gynnad industri bita i det sura äpplet?
Olof Karlsson, vd på Ålands fiskförädling, är realist. Han bekräftar att den avgiftsfria skärgårdstrafiken är en viktig faktor i att en liten del av förädlingen fortfarande finns på Föglö, och han avvisar inte kategoriskt att avgifter införs för nyttotrafiken.
Som med all annan näringsverksamhet är det för landskapet en mycket smal planka man balanserar på .
Självklart är det en form av subvention om stora mängder transporteras gratis långa vägar.
Självklart ligger det en kostnad i det för någon, och självklart tittar man på den kostnaden och på möjliga intäkter när det ska sparas.
Lika självklart är det att man i sparivern måste väga skadan mot nyttan.
Om, om en försämrad turlista faktiskt skulle leda till att Ålands fiskförädling helt lämnar Åland, vad skulle det betyda? Är det ett tomt hot, eller finns det en reell risk att så ska ske? Hur mycket av missnöjet är ren oppositionspolitik?
Under varje spar- och omläggningsdiskussion inom landskapet finns en sparnytta och en investeringsnytta. Den senare är naturligtvis att föredra. Även om inte alla inbesparingar är försämringar, så är väldigt många det, och man ska spara väldigt, väldigt mycket för att uppnå nyttan av de pengar landskapet investerar/subventionerar i Ålands fiskförädling.
Genom att föra denna diskussion till ytan kan man kanske rensa den från de inslagen av baktaleri och avundsjuka, och också från misstanken att det skulle finnas något att dölja som inte tål dagens ljus.
Skär upp den heta potatisen, och låt den svalna lite, så finns det något att sätta gaffeln i.
