Slaget är förlorat, men EU-kriget fortgår
Ingen parlamentsplats i sikte i Bryssel. Igen.
Ingenting hände.
Eller, det fattades ett beslut om att inte göra något.
Eller, en rapport om förslag till ändringar av val till Europa-parlamentet lades på is på obestämd tid.
EU-parlamentariker Carl Haglund (Sfp) är besviken över att hans idoga arbete för att i den så kallade DUFF-rapporten få med en för Ålands EU-parlamentsdrömmar positiv skrivning kanske aldrig kommer till omröstning. Hårt arbete har lagts ner på att övertyga grupper i parlamentet på att stöda skrivningen, och så föll det på att en annan fråga i den omfattande rapporten inte hade stöd i parlamentet.
Så här nära någon form av framsteg för en åländsk parlamentsplats har Åland aldrig varit, och det var ändå långt, långt till beslut, och stupade innan frågan ens på allvar kom upp till behandling.
Så. Är det kört nu?
Det officiella svaret är förstås nej. Som politiker kan man inte ge upp en viktig symbolfråga, varken som Ålands Europa-parlamentariker, som lagtingsledamot eller som minister i landskapsregeringen. Därför kommer alla, från Carl Haglund till Wille Valve till Viveka Eriksson till lantrådet Camilla Gunell att försäkra att arbetet fortgår och att det måste fortgå och att det fortfarande är viktigt.
I djupet av sina hjärtan vet alla dock att det blir mycket svårt, snudd på omöjligt att få denna fråga till beslut, än mindre till ett positivt sådant. Det finns så många andra intressen och frågor som kringsluter den, att den demokratiska representationen för en befolkningsgrupp under 30.000 människor väger ganska lätt.
Därmed inte sagt att det är oviktigt. Argumentet för en åländsk parlamentsplats är full legitimt och hållbart – att ett folkvalt parlament som ger upp makt till en annan parlamentarisk församling måste vara representerad där.
I något läge måste man ändå fråga sig, är det en strid vi ålänningar kan vinna? Är själva striden mödan värd? Finns det andra vägar att påverka där utdelningen på ansträngningarna bättre skulle gynna det åländska samhället?
Med en parlamentsplats – vad är vunnet? Blir det bättre för Åland i EU? Blir EU bättre? Eller är det blotta symbolvärdet av att erkännas och upptas i denna församling som är så viktig?
Hittills har denna prioritering inte ens på allvar diskuterats, utan Ålands lagting och växlande landskapsregeringar har drivit frågan som sitt flaggskepp i EU-politiken. Åland ska ha en parlamentsplats.
Om man släpper det? Om man ger slaget förlorat och försöker vinna kriget, vad är då viktigast?
Jordbrukspolitiken är absolut en av dem. EUs storskaliga och tungrodda stödsystem är förödande för det åländska jordbruket, och det ser inte ut att bli bättre. Finns det vägar att påverka det, där man inte först måste få in en fot i parlamentet?
Finns det någon fråga på europeisk nivå som kunde förtjäna att vi på Åland höjer blicken från vi och vårt? Vi är ändå, bevisligen, en av de rikaste regionerna i Europa. Möjligen innebär ett sådant privilegium också ett ansvar?
En jobbig tanke är att det kanske inte finns några andra idéer. Kanske det helt enkelt är bekvämt att år ut och år in driva en fråga utan lösning, och därmed ge sken av att arbete görs. Strunt i resultatet.
