DELA
© Nya Åland

Skvaller är skvaller, om än i fina kläder

Är en svensk kungs kvinnoaffärer och fester för tjugo år sedan verkligen information som är viktig? Att skvallervärdet är högt är det naturligtvis ingen som betvivlar, men vilken är den journalistiska motiveringen, och håller den?
Vem bryr sig?
Det är den första frågan man ställer sig? Vem bryr sig om vad en svensk monark gjorde eller inte gjorde med någon b-kändis på 1980-talet. Vem bryr sig om hans fester, äktenskapliga bekymmer eller kompisars förkärlek för blonda bystiga damer.

Ja, ni hör. Till och med om man inte bryr sig har man inte kunnat undgå informationen i kvällspressen de senaste dagarna, så uppenbarligen är det någon som bryr sig.
Uppenbarligen stannar Sverige för att höra vad kungen har att säga om en skvallerbok om hans liv. Efter älgjakten minsann, och som om det verkligen spelade någon roll.
Skvaller om de rika och (numera ytterst måttligt) mäktiga har alltid varit bra skvaller, oberoende av sanningshalten, ända från den tid man diktade visor om monarkerna i stället för att skriva i slaskblaskor om det.

Det verkligt irriterande, särskilt för en enkel lokaltidningsjournalist, är hur de som skriver om skvallret, skriver om boken som skriver om skvallret, om skvallret kring skvallret och kungens reaktion på detta skvaller, motiverar uppmärksamheten.

Jag skulle bry mig lika lite som jag bryr mig om skvaller om kungafamiljen, om det inte motiverades med allmänhetens rätt att få information.
Om inte meriterade och duktiga journalister, som till exempel Aftonbladets chefredaktör Jan Helin påstod att det är viktigt nyhetsarbete att skriva om detta för att granska sanningshalten i påståendena i boken.

Om detta var en människa som de facto hade makt över något skulle det kanske, kanske hålla. Nu pratar vi om en kung som inte ens får uttala sig om politik för att han inget ska ha att säga till om.
En kung som häcklats på alla upptänkliga sätt för sin dyslexi, sitt utseende, sin familj, sin ställning och sin förkärlek för snabba bilar. En kung som i allt väsentligt bara är en symbol för ett kungarike som en gång var.
Detta är, enkelt och simpelt, ett journalistiskt lågvattenmärke av rang. Inte för att skvaller är dåligt, utan för att man försöker låtsas att det är något annat, och därmed sänker ribban för all seriös journalistik till något som ska ge skvallerpressen legitimitet.

Kanske sätter jag mig nu på mina höga hästar och skåpar ut något som på något sätt faktiskt är betydelsefullt, men inget av det jag hittills motvilligt tagit del av pekar på det.
Jag tycker inte att allt som skrivs ska vara på dödligt allvar. All journalistik behöver inte vara tunga avslöjanden. Det lättsamma, det privata, till och med det skvallriga har sina plats bland berättelserna om vår tid, men man måste vara ärlig med varför man gör det.

Ska journalisterna och journalistiken ha någon trovärdighet kvar så kan man inte ta de stora orden i sin mun för en handfull sockervadd som inte är viktigare eller beständigare än en molntapp en sommardag.

Nina Fellman

nina.fellman@nyan.ax